lagers tabberas

Önskekväll med med lax, dillpotatismos och gräddig dessert med körsbär

2012-01-29T08:42:00.003+01:00

Önskar egentligen att vi mer tagit tillvara surkörsbären som växer ymnigt vid trädgården. Tävlan med trastarna om bären i somras var förvisso intressant, men gav inte mer till oss än att det räckte till direkt förbrukning. Återstår de danska urkärnade som finns i butiken som sås och de är inte alls dåliga med en djup mandelsmak från kärnor som inte finns och med rikligt med hela bär. Körsbär är så underskattade som smaksättare.

Inledningsvis använde sig Daniel Lindeberg av körsbär i den aptitretande macaronen med vispad anklever - lysande med den rika körsbärssmaken med sin syra lyfte fram den sötare anklevern.

I min värld känner jag mycket för sådana smaker som är utrotningshotade, körsbär är en sådan smak, inte för att den inte längre finns eller är på upphörande utan snarare för att den är så illa förvaltad. I vår turkiska affär finns den. Och när jag får vara med att råda i kommersiella sammanhang och i samarbete med till exempel Fredrik Pettersson och Edsbacka Krogs sista dessert så blir det körsbär, inte bara för smaken utan också för den tegelröda färgen.

Nåväl, efter en veckas nattjobb om givande 13-timmarspass var det dags för dygnsvändning igår och med middag för återvändande förväntansfyllda barn. Då blev det vaniljglass av bästa märke "kryddad" med körsbär och choklad till dessert.

Önskemiddagen var stekt lax, den ska vara exakt stekt med kärna och den ska enkelt flisa sig i lameller efter obönhörligt krav från ätarna. Smörspäckat potatismos med högar av skuren dill ska serveras till och en sås på citronskal och citron juice och gräddfil.

I den ICA butik vi sällan handlar av olika skäl, men gjorde undantag igår sedan den så kallade "delikatessdisken" på City Gross stängt timmar innan själva butiken stängt möttes vi av den vanliga lurendrejeriprissättningen. Ovanan att sätta styckpris på varor man vill kräma ut det där extra från, som bakpotatis. Tanken var att göra ett potatismos av ugnsbakad potatis för att komma åt den rårostade smaken. Nu kostade potatisarna (som var av mycket skiftande storlek) kanske sju spänn styck...eller 6,90. Jag frågade om jämförpris, men fick som svar att man inte behövde sätta ut det om man säljer som styckepris och att det måste jag förstå att det är omöjligt. Och visst förstår jag för då avslöjas lurendrejeriet bakom styckeprissättning. Det blev vanlig potatis av okänt ursprung och märke, vid närmare konstaterande var de stora bakpotatisarna rejält groddade och därför oanvändbara.

Kyckling, stekt baguette, sallad och sås på gräddfil

2012-01-23T08:25:00.003+01:00

I somras åt vi sallad så vi blev gröna i öronen, inte tråkig salladsallad med blad staplade på varann (tråkigt) utan sallad med av blommor, örter och bönor eller ljum laxsallad bara för att ta några exempel.

-Jag längtar efter sådan lättare mat igen, sa Lovisa igår efter middag.

-Som en slags Lyonaise med rinnande äggula av förlorade ägg och med kyckling istället för fläsk och så smörstekta brödbitar, machésallad, bulksallad (isberg) och pepprig ruccola, kryddigt...ååååhhh va gott!

Så var det och så fick det bli. Vi sökte kycklingbröst, men helvete, dessa industriurbenade svällande, vattenbemängda, sladdriga bröst kostar 129 kronor kilor, löjligt pris från proteinindustrin.

Ja, ja, jag är emot den här formen av matframställning generellt, men eftersom det finns gradskillnader även i detta helvete lurar jag mig själv och köper en hel kyckling - kapar åtminstone ett led i processandet (löjligt resonemang).

Har sagt det förr, man kan inte vara emot (djur är inte människor) gavering av ankor (för levrarnas skull) och samtidigt gå till ICA eller Konsum och köpa industriuppfödd kyckling. Jag är emot industriuppfödd kyckling på samma sätt som många är emot gavering

Alltså, vi köpte en kyckling (29:90 kilot), skar loss brösten och låren, benade ur lårköttet och stekte hårt på ytan och saftigt inuti (smör och olivolja). Skrovet med ganska mycket kött kvar kokades med rosmarin, lök och lageblad i trykkokaren "hur länge som helst" (20 minuter) till dels en buljong som ska silas och reduceras och dels hårdstekt kycklingkött i flisor med chilli och fisksås.

Medan kycklingköttet fick svalna arrangerade vi salladen på ett stort fat, stekte baguetteskivor i smör och värmde några vaxbönor från frysen. Förlorade äggen i hett bad med mycket vinäger och salt, ägg som sedan bröts över salladen i serveringsögonblicket. Kycklingen skars i fina skivor. Till servering gjorde jag en sås på gräddfil och chilisås.

Ungarna var nöjda och det fanns inte en smula kvar efter detta "söndagsmys" (ja, jo, jag vet, jag ska aldrig mer använda the "mysword")

Resträtten nummer ett - Lapkojs

2012-01-18T21:39:00.003+01:00

Resträtter är fenomenala. Ikväll har vi kört en favorit i repris, nämligen lapskojs. Detta efter att ha tillagat en treochetthalvtkilos julskinka utan svål, massererad till trådkonsistens, det som i dagligt tal kallas för "pulled" och torde utväxlas mot svenskans "dragen".

(Jag körde skinkan avsvålad inpyrd med kryddor och lagd i stekgryta med lock i 13 timmar i 90 grader precist i ugn.)

Nu var denna skinkbit lite väl mycket rimmad så vid reducering i format och vätska bleve den något för salt att ätas rätt av varför lapskojsen kom in som alternativ och jag har tidigare vid flera tillvällen förordat den här synneligen tillagningsvärda resträtt, en rätt som jag förresten förärade slowfoodrörelsens New Orleansgren Poppy Tooker vid ett möte för några år sedan. Hon har nämligen tagit sig före att gå i bräschen för restmatlagning då hon sent omsider upptäckt att den mesta maten som tillagas helt enkelt slängs i tron att en dygnsväxling för råvaran gör den oätlig.

I min bok "Järnspisar, hackekorv och tabberas" ger jag ett ällgammalt recept på Lapskojs:

"Ett sätt att ta reda på gårdagens kött
som blivit över. Namnet har inget med
samer att göra, utan är en försvenskning
av engelskans lobscouse. Exakt vad
det betyder är det ingen som vet.
För att söka sig till ursprunget finns
ett recept på lapskojs i den lilla boken
Matlagning i dyrtid från 1917 av Olga
Ahl, under rubriken »Överlevor«."

Det här behöver Du:
1 1/2 l nykokt varm potatis
4 dl tärnade »överlevor«
(det vill säga stekt eller kokt kött,
oxe, gris eller lamm, eller en burk
av en av landets äldsta konservmärken,
»Salta biten«, för den
som inte ids ta vara på överlevor)
1 dl mjölk
1 dl mörk oxbuljong
2 msk smör
2 finhackade rödlökar
1 msk rivebröd
1 finhackad sardell (kan uteslutas)

Så här gör Du:
Krossa potatisen och rör den smidig
med 1 msk smör och kokande mjölk.
Bryn löken och stek köttet hastigt.
Låt rivebrödet svälla i buljongen. Rör
i buljongblandningen i potatisen tillsammans
med finfördelat kött. Lägg
eventuellt ner en hackad sardell för
den goda smakens skull och smaka
därefter av med salt och peppar. Värm
hela anrättningen försiktigt under
omröring. Späd med mer mjölk om
så skulle behövas.

WARNING - detta kan bli Din dyraste taxiresa någonsin

2012-01-16T07:48:00.003+01:00

Min enda källa för det här är en kompis som jag gick taxiutbildningen med och som enligt egen utsago tog den här bilden häromdagen på Norrmalmstorg.

Det här är ett jämförpris som alla taxibilar ska ha väl synligt från flera meters håll. Det pris som anges här på bilden avser denna taxibils högsta taxa för en mils körning under 15 minuter inklusive alla avgifter. Som jämförelse kan nämnas att Taxi Stockholms högsta jämförpris är 310 kronor.

Det är ungefär 4.5 mil mellan Stockholm och Arlanda. Taxi Stockholm har ett fast pris på denna sträcka, 520 kronor. Med bilen som har jämförpriset 9909 kronor understryks att det inte finns ett fast pris till Arlanda utan att allt går på taxameter vilket betyder att en resa kostar nästan 45 000 kronor. OCH, det är helt tillåtet sedan avregleringen. Taskigt för den turist som landar i Sverige och hela resans budget går i kras i första taxin.

Fokus på barnen - en helg med kartritning, simning och confiterad anka

2012-01-09T06:28:00.006+01:00

Ankan, styckad i delar och lagd att rimma över natten med begränsat av örter för att inte dessa ska ta över i smak.

Stor variation i helgen efter ett gnetande med nattjänst allt sedan natten före julafton till natten till lördag. Detta tarvade fest och annat. Och frågar man tjejerna hemma så sätter de anka som väldigt högt på menyerna. Sagt och gjort Anka fick det bli. Anka och nära tre timmar i Vilundabadets simhall.

Så här gör jag som vanligast och då får jag fett över för att till exempel steka hemgjord blodpudding i eller confitera grisens nästan bästa styckningsdetalj, broskbenen och använda dem i thailändska delen av köket senare. (Långsamt confiterade kycklingbröst från någon äppelhöna eller majsdito är också bra).

Till ankan bjöd jag två potatisserveringar. Den ena ett grädd och smörspäckat mos på ändbitarna som blivit över när jag stansade "puckar" till fondanter. Här också alltså en slags confitering där de råa potatispuckarna får långsamsteka i hett ister, nära nog halva tiden det tar att confitera ankan.

Vi avslutade med en helt fantastisk utgången Germainost "L'affiné au Chablis" från ostaffären i Sollentuna Centrum som nu går från klarhet till klarhet. Tack, säger jag bara, tack!

August hittade ett ritprogram i telefonen och började rita kartor. "Man åker efter den brunröda vägen uppåt". Bra gjort!

Kardus, marcellin, Taxi och Pancetta

2012-01-02T02:01:00.007+01:00

God fortsättning alla. Pancetta med salvia och svenska Ingrid Marie

Njuter av första ledigheten på sju dagar efter långnätter i Storstockholms Taxiliv, en ny, förvisso märklig, men helt fantastisk upplevelse. Exakt en minut före tolvslaget flyttade kunder in i min bil och bad att få lyssna på P1 samtidigt som vi rullade mot en angiven adress genom en sky av fyrverkerier. Njöt också julafton och alla mellandagsnätter i bilen med varierande upplevelser, somliga små, somt stort.

Vänder tillbaka dygnet i natt och lever matliv, skrivliv, upptäckarliv, barnliv. Därför kändes det alldeles speciellt ikväll med ungarna att öppna en Pancetta Seccata Agli Aromi från Macelleria Falorni. Jag brukar sällan hylla ICA för något, allrahelst inte för varor de själva tagit initiativet till, men den här gången gör jag det.

Exklusivast av allt snus

Vi satte oss ner, barnen och jag, skar generöst av den salviadoftande pancettan och åt tillhopa med svenskodlade Ingrid Marie - den där pancettan är oerhört prisvärd och importerad av ICA-butiken i Sollentuna Centrum.

Egentligen skulle vi tagit en tidig kväll och först sortera tvätt och göra alldagliga saker hemma då Gökboet signalerade från TVn. Efter en jättesnabb resumé över svensk och amerikansk mentalvårdshistoria för barnen, (morsan började som sjuksköterskepraktikant på stormen på "Bullret" Ulleråker så jag är uppvuxen med vansinnighetens grymma historier) sate vi oss att titta på denna grymma rulle som jag såg på bio samma vecka den hade premiär i Stockholm. Den håller än!

Taxinätterna är fantastiska med all färg, all neon, alla olika slags människor som är på väg och alla reflexer

Nu sover barnen och så borde ock jag själv, men blev kvar att skrapa det sista ur Lovisas absoluta favoritost Saint Marcellin som jag själv upptäckte i sällskap av Paul Bocuse när han fullkomligt matade mig med den under en lunch vi åt tillsammans i saluhallen i Lyon för 12 år sedan. (eller om det till och med var ännu längre sedan).

I år förärades jag EN, eller egentligen TVÅ julklappar. Årets Kardus som kom tillsammans med ett klassiskt storpack Ettan. "Kardusen" är njutbart exklusivt md en styrka av natriumkarbonat som snabbt avklingar och lämnar en aromatisk god tobakssmak med en härlig sälta tillsammans med en sockrighet som sötar hela munhålan utan att ens ha tendens att bli sliskigt snarare tvärt om, en uppfriskande sötma. Skam till sägandes är det första gången jag provar denna årliga och begränsade produktion. Sötman i den tämligen grovskurna tobaken kommer från Cochaca rom och jag behöver inte orda så mycket mer om detta yppersta snus
(vid sidan om mitt eget). Den som vill veta mer kan gå in på Kardus egen hemsida och läsa vidare medan jag talar mig farm över nostalgin att få öppna ett storpack Ettan.

Julaftonens morgon, efter en fantastiskt natt i bilen, landade jag hemma med en egen jultallrik

Jag var nämligen bara tretton år (och mina barn får inte läsa det här) och jag var skickad till släktingar i Västergötland för att vara med om höskörden på deras lantbruk. De brukade fortfarande med gamla redskap och Ardennerhästar. Det var varmt den sommaren och när de första häsjorna för dagen var resta sate sig alla i skuggan för att ta en paus, dricka källvatten ur en mjölktunna och lägga in en pris snus. Dosan gick runt och jag tog en rejäl pris för jag ville inte vara annorlunda. Jag hade nämligen ganska så orädd tagit mig an uppgiften den där sommaren och lärde mig köra både hövändare och hölass efter häst. Snuset tog direkt och jag såg både häsjor och hästar snurra förbi som om de flögo i skyn. På väg till mitt rum (drängkammare) spydde jag kaskader.

Det är klart att det kostar en krona extra men det är värt vartenda öre när ungarna börjar utveckla smak för det som är bra, ofördärvat och smakfullt som en Saint-Marcellin

Man borde tänkt att så dum är han väl inte att han tar en till pris snus nästa dag, men det var han och sedan dess har jag varit fast, dagligt snusande i till sommaren 47 år! Snuset har blivit en passion vilket jag till och med diskuterat på regeringsnivå, förvisso i ett annat sammanhang och iförd slips, men ändå.

Det Goda Nya - Sawadee piimai สวัสดี ปี ใหม่

2011-12-30T21:43:00.005+01:00

Jag har tagit bloggledigt i mellandagarna, faktiskt längsta ledigheten för första gången i bloggandet allt sedan tabberaset startades den 27 november 2006.

Lustigt - borde bloggat idag om att koka risgröt i tryckkokaren. Det gick sisådär, vilket kan skyllas att jag kokade ner vattnet för mycket så att mjölken fick sprängkraft och pyste ut med första ångan. MEN, när det hela lugnat ner sig blev det riktigt bra risgröt.

Jag, och barnen, har försökt få till en tradition att äta risgröt. Än så länge är det att äta när andan faller på och då missar vi det där med tradition. Vi har försökt säga till oss att vi ska äta risgröt på Lucia, eller första advent då vi av tradition sätter oss ner och äter skinkmackor på första julskinkan och de första bakade pepparkakorna...men det gjorde vi inte i år så det är inte någon tradition längre. Julaftonens morgon då? Nej inte då heller. Den nya traditionen är att äta risgröt sista kvällen före nyår. Så var det idag och så fick det bli.

(gröten åt vi ihopa med nykokt fet julskinka, kokt i ugn 70 grader exakt i många timmar tills innertempen är densamma)

TILL ER ALLA

2011-12-18T14:58:00.003+01:00

Oj, jag vet redan vad jag ska odla - LCHF-mos med fundamenalistiskt avbräck!

2011-12-13T13:04:00.007+01:00

Lade odlingssäsongen under vintertäckning alldeles nyss. Ändå...i morgon ska jag hämta hem primörer, skott från kvarlämnade rödbetor, mango, olika örter som krispig libbsticka. Sedan hoppas jag på svinkallt utan snö så att sniglarna går åt fanders.

Fröpåsarna med utsäde är överfyllda, Signes Bönor, bondbönor från Bunge, gråärtor, Djungelgurka. Saknar historiskt frö av kålrot. Tålamodet tröt och de stora kålrötterna jag tänkte spara för att gå i blom skördade August när jag vände ryggen till. Så ska jag ha svartkål och röd rysk grönkål (gammal svensk sort namnet till trots). Tänker djupgräva och anlägga en till morotsbädd för gamla sorters morötter (någon som har några intressanta frön att byta mot till exempel signebönor?)

Åt kålrötter igår i ett mos med barnen och det var ett sådant odlingsursprunglig i smaken. Det är märkligt att egenodlade, äldre sorter, smakar så mycket mer genuint. Kan inte sätta fingret på egentligen vad det är, mer än att smaken är mer renodlad, klarare, har ett större djup, en slags friskhet och en botten som fyller ut så mycket mer och drar åt en massa olika håll, mineraltoner från jorden, syra.

Kan väl kalla det här för:

LCHF-mos med fundamentalistiskt avbräck (kålroten)

2 mindre (knytnävstora kålrötter
6 egenodlade vitlöksklyftor
3 gula bananchalotten
2 stånd brockoli
5-6 stora blad svartkål
3 lagerblad
5 Kryddpepparkorn
5 vitpepparkorn

Skala kålrötter, vitlök, lök och ansa brockoli och svartkål. Skär allt i bitar. Lägg i kålrötterna i tryckkokare och täck med vatten, kör i exakt 6 minuter med "opys" (*). Ta bort från platan och låt stå ett tag tills trycket utjämnats. Öppna och lägg i övriga ingredienser. Kör sedan igen i exakt 6 minuter med "opys" - låt utjämna långsamt. Öppna och sila ifrån eventuellt överflödigt vatten (spara detta, en utmärkt buljong att reducera sila och frysa). Koka upp lite grädde, 2-3 deciliter och montera ner tillsammans med klickar av smör och med handfräs...eller vad det heter...hrmm f'låt handmixer tills grovkornigt mos. Salta.

Vi åt moset i går till stekta feta skivor av grisnacke och med rejält med hemgjort vitlökssmör.

(*) "Opys" = exakt upp till pysläge. Balans att hålla det i det läget under hela koket, då vet man att det är upp till högsta tryck och ger bästa och jämnaste effekt.

August och tomte boogie woogie

2011-12-12T21:25:00.003+01:00

Två Luciarace idag - det första på dagis och det andra i skolan - bara två timmar emellan. Hemma igen, sent, sätter sig August 4 år och rekapitulerar utan stjärngossemössa, linne och stjärna - då blir det en tomteboogiewoogie:

Cirkeln liksom sluts med de gamla och sysslorna

2011-12-12T02:32:00.008+01:00

Alltså, jag stod där idag med morsans gamla arvegods hängande i taket, en sådan där gammal vacker svarvad ljusjulkrona med spretiga hängarmar lindade med bast och med äpplen hängande på länkarna. Den är ett helvete att få hängande jämt och rätt - jag svor ve och förbannelse över "denna idiotiska 1800-talsskit".

Det där låter väl!
Men så tänkte jag att den där tingesten hängt där i mitt barndomshem varje jul och dessförinnan i mormor och morfars hem (tror jag i alla fall) och alla har före mig haft tålamodet att få den att hänga rätt, speciellt morsan, som nu bara satt och skrattade åt mitt bekymmer när ljusen och länkarmarna spretade åt alla helvetes håll. Ska tillbaka i veckan och göra en sista "putsning" så till julaftonen ska vi nog kunna tända ljusen.

Det är ju så här att morsan 86 och farsan nyss fyllda 90 inte har samma kraft att fixa julen därhemma. Vi packade upp julgrejer igår inklusive den svarvade släktklenoden att hänga i taket, tomtar, porslinsgrejer, julljusstakar och alla föremålen slog mig med igenkänning, men också saknad - det är så många grejer som försvunnit i flyttar och i tid.

Frågan inställer sig då om saknaden är katastrofal? Inte ett dugg, snarare kanske sorgligt nostalgisk - jag trodde att en sådan saknad skulle te sig starkare och mer betydande, men det gör den inte. Jag gav mig tidigt ett löfte att inte lägga upplevelser i föremål utan snarare erfarenheter och kunskap. Man hör människor som ojar sig alldeles för mycket åt sådan materialistisk trygghet, där föremål från barndomen blir referenspunkter för livet...

...OCH? Vad är då själva livet?

Äsch, vi satte igång ett pepparkaksbak, ungarna och jag, hemma hos morsan och farsan - juldoft, väldoft, upplevelse, igenkännande på riktigt. Spröda pepparkakor efter tålamodsprövande pillerill. Köpedeg förstås, rationalitet!

Ekfatslagrad julmust och stjärnaniskryddad sylta på gris

2011-12-10T01:55:00.003+01:00

Kryddpeppar, ingefära, nejlika, bränd melass, enbär. Den är helt annorlunda och väldigt god, Nygårda halvårslagrade Julmust, den som lagrats på bourbonfat. Finns på systembolaget och jag köpte sex flaskor (vilket motsvarar ungefär ett års medlemsskap för en vuxen i Sollentuna Hembygdsförening eller 40 öre om dagen från nu och nästan 13 månader framåt. Julmusten kommer att ta slut i helgen och jag tror vi laddar för mer för det här var riktigt gott.

I natt har jag kokat fläskläggar igen i tryckkokaren, det ska räcka dels till en grisfotsaladaube och dels till en riktig fläskmåltid ihop med mina gamla föräldrar - har nämligen kvar två hyfsat oangripna kålrötter. Tryckkokarfläsket gav lagom sältat spad och i det kokade jag blötlagda sojabönor. På 20 minuter var de smörigt perfekta.

Från förra fläskkoket blev det bitar över och en hel del buljong. Jag skar ner bitarna i ännu mindre bitar och hällde fonden över och sate in i kylen - vips en bland, välfylld lite sylta - passade mer än utmärkt ihop med Nygårda halvårslagrade (den är ganska så torr med en bränd sötma som därför inte blir påtaglig, bara långvarig). Till syltan en hederlig slottssenap.

Inspirerad av Stephen Harris kommer jag till jul att severa friterade fläsksvålar och till det en grovkornig engelsk senap med rivet äpple.

Tryfflar med getost och choklad

2011-12-09T10:31:00.003+01:00

När jag gjorde de här tryfflarna första gången, för Expressen tror jag att det var, så kändes smakerna som i en utkant. Det gör de inte längre. Hemma hos oss ingår de redan i ett smakregister som känns vant och lockande.

Försökte söka på Tabberaset, men hittade inte att jag förmedlat den här lustiga kombon tidigare. Idén kom från Inger Persson-Clerc på lilla chokladfabriken i Lund, Hovby N°9 för många år sedan.

Principen är att smöret i ganachen helt enkelt byts ut mot en fet getost (modell billig rulle som skinnats)

Getosttryfflar
En smak som dröjer sig kvar länge, länge i gommen. Getosten är inte påträngande. Vi tycker det här är en betydligt godare tryffel än de med anis eller cognac. En perfekt chokladtryffel som avslutning på en middag.

Det här behöver Du:
120 g kantskuren fransk getost
30 g 72% mörk choklad
1 msk strösocker
Till doppning:
30 g 72% mörk choklad (Tempererad, se nedan)

Så här gör Du:
Låt den kantskurna getosten vila i rumstemperatur några timmar. Hacka sedan sönder osten och mosa den med sockret.
Koka upp vatten i en kastrull och sänk ner en mindre bytta. Bryt sönder chokladen och smält den.
Rör ner den smälta chokladen i getosten. Mosa runt med en träslev så att det hela blandar sig väl.
Forma små kulor (tryfflar) ur smeten. Om blandningen är för lös - ställ den en stund i kylskåpet så stelnar den och blir lättare att forma.
Temperera chokladen för doppning: Värm vatten i en kastrull. Sänk ner en mindre bytta och bryt i chokladen. Låt smälta under omröring. Använd termometer och låt temperaturen gå upp till 45°. Ta chokladen från vattenbadet och låt svalna till 27°. Värm åter upp chokladen till 30-31°. Tempererad choklad får en vacker och blank yta och den blir dessutom hård.
Doppa tryfflarna i chokladen och låt stelna. Tryfflarna kan bevaras i kylskåp om den inte ska ätas samma dag.

Kokta fläskläggen med linser i smör och svarta bönor med dadelvinäger

2011-12-09T00:07:00.004+01:00

Det var precis som skulle till, den sursöta dadelvinägern i de svarta ryska bönorna och smöraromen i linserna. Passade utmärkt till den rimmade tryckkokarläggen jag kokade igår.

Märkligt nog blev buljongen alldeles njutbar och inte alls för salt, kryddad med stjärnanis, vitpepparkorn och lagerblad hälldes den över de sista resterna av den finskurna läggen till en liten grov sylta till frukostbordet i morgon att ätas med engelsk senap och hårt finskt rågbröd.

Tryck-kokar-fläsk, dallrigt, limmigt och så djävla gott

2011-12-07T23:58:00.004+01:00

När man skriver om lite finare mat, som eldad pilgrimsmussla med tryffel så är det klart att man kan uttrycka sig så...alltså att det är så djävla gott!. Men man gör det inte för på den nivån begriper varje förnuftig människa att det är gott så det behövs inte kraftuttryck för att beskriva skönsmaken i denna slags förfinade gastronomi.

Men hur är det med fläsklägg, det kött som ratades länge av stadens borgare som i stället lät sig väl smaka av det lösare bakdelsköttet ända tills de förstod att det var där framme smaken låg (hajar någon ordvitsen med "ända"?). Där brukar man lättare säga : "Det är så djävla gott", bara för att här handlar det om den där djupa, saltiga, köttiga, fläskliga, fettiga, limmiga, sköna och nedärvda smaken. Det är så djävla gott!

Men,undrar jag - gör jag mig skyldig till språkfattigdom, nedkallan eller något slags moralbrott? Jag hade ju redan åtta beskrivningar av fläsket och varför det är så djävla gott. Ändå använder jag som slutknorr kraftuttrycket.

I alla fall så åkte tryckkokaren fram i kväll igen för att göra tjänst åt tre benfria fläskläggar. De sköljdes och lades i tryckkokaren utan lock. Så täcktes de med vatten och fick ett uppkok, detta bara för att kunna skumma. Sedan i med 15 vitpepparkorn, tre stora lagerblad och en stjärnanis. På med locket och kör upp till friskt kok, det vill säga tills helvetesventilen nästa lyfter. Då skruvas värmen ner till hälften och i det ögonblicket sätter jag timern på 52 minuter. Varför det blev 52 fattar jag egentligen inte förrän nu när jag provsmakat - fläsket blev i det närmaste perfekt. Synd att ungarna sover annars hade de fått en var sin dallrig nykokt bit med senap.

J

Jag gör så här, att jag svalnar köttstyckena, sedan skär jag dem i lagom skivor och lägger något omlott i vacpåsar. I morgon värmer jag dem sous vide. Det blir både frukost och middag. Linser till och kanske svarta bönor med rosmarin.

Andefattigt i skärgården, tacka fan att den inte överlever

2011-12-07T23:47:00.006+01:00

Satt i kväll och sorterade gammal sommar. Inte bilder som bilder, utan bilder som summerande anteckningar. Fastnade vid tre mobiltelefonfoton på menyer. De tre fanns mitt ute i skärgården, vid en segelled som är superpopulär och vid en ö där många lägger till för kvällen. Dessutom en litterär plats.

Se där, vi gick mot Kymmendös alaskafilé i siktigt väder.

Thord Karlsson i Lye har aldrig förstått hur bra han är

2011-12-07T23:19:00.005+01:00

Äh, det där är bara sagt för att jag vill tala om hur mycket jag gillar ett fat, eller...ja vad det nu är, som jag fick av Thord för en massa år sedan.
Använder det flera gånger i veckan. I sommar har det fyllts med nyskördade bönor, hastigt doppade i kokande vatten, kylts av och serverats med tunna krispiga skivor av vitbeta, nyspritade gråärtor, gurkört, rosor, blåklint, knoppar av krasse, ringblomma och rik olivolja.

Senast idag lade jag fläskläggen, dallrigt nykokt, doftande av stjärnanis och lager. Ibland passar den till ungarnas varmkorv. Jag är så förtjust i det rustika i fatet och den strikta formen där glasyren blir det som varierar.

Kom bara på det liksom!

Kroppar, tryckkokaroskuld, temynta och kyrkligt ljus

2011-12-06T23:03:00.008+01:00

"Kropp" diptyk, olja och vax på duk 1985

Nej, men jag är inte oskuld! Jag minns pysandet och fukten och fräset från spisen hemma, när långkoken förkortades till ett märkligt minimum. Framdelskött förvandlades till möra väldoftande bitar på hur kort tid som helst.

Tidigt lade jag mig till med en fördom, kände nästan som att det var något elektriskt ledande med den pysande helvetesgrytan, att potatisen smakade speciellt när den var tryckkokad, att lammköttet var fejkat mört, att grönsakerna hade annorlunda och konstlad smak.

Delförstoring av ovan

Jag satte främmandetecken framför helvetesgrytan på samma sätt som folk senare gjorde framför mikron och andra nypåfunna kökredskap.

Genom en god vän, vi kan kalla honom för "Bub", fick jag frågan häromdagen: "Har Du Tryckkokare"?

Tyckte väl det var en annorlunda ställd fråga, men jag svarade ärligt att så var fallet, alltså Icke. MEN, att jag så sent som samma dag gått förbi fläskläggar av bästa märke, men konstaterat när klockan var 16 att jag inte skulle få dem klara till kvällen med linser från Puy.

"Nu har Du en tryckkokare", fick jag som svar. En gryta av ädla märket Æternum - Evighet.

Idag köpte jag bruna bönor, finns det något bättre till hemlagade köttbullar? Så fick det bli och så jagade jag uppteckningar från dem som gjort det förr: Hur mycket vatten, hur lång koktid? Inga svar!

Körde bönorna täckta av vatten på medelvärme i 45 minuter. Öppnade - långt ifrån klart. Det visade sig att en timme och en kvart var precis - så nu vet jag.

Raggsockor, temynta, tryckkokare, målade kroppar och ett starkt ljus!

Evigheten känns förresten och det är bara som av en händelse att kokarens skaft hade just evigheten inpräglat i "bakeliten". Sitter här med barn som sover. Huset är svalt, inte kallt. Håller nästan 18 grader, vägrar sätta på elementen, Raggsockor från Sollentuna Slöjdgille till mig och barnen räcker ett tag till. Raggsockor och Linnés temynta.

Raggsockorna och temyntan är så mycket för mig själv - det känns bra. Ljussatte en gammal målning också, alldeles i blickfånget och natten blir min egen. En diptyk i olja och vax på duk från någon gång 1985: "Kropp". Tar tillbaka andelar som gått bitar något förlorade på samma sätt som minnet av det säregna pysandet från en tryckkokare kan framkallas igen.

Det här är en ljushållare i Turebergskyrkan. Jag var på mässan i söndags. Alltid när jag varit i kyrkan har det varit för andra, i söndags var jag där för min egen skull. Det berättades i en text om ljushållaren, att sådana blev vanliga efter världskyrkomötet i Uppsala 1968. Jag var där under denna stora kyrkofest. Jag var i Uppsaladomen och av en anledning, jag sökte. Min programmering kom att se annorlunda ut de följande nästan 45 åren. Framför ljushållaren i söndags kändes det som att vara tillbaka i 1968, igenkännande - märkligt för jag var inte alls beredd. Varför tog det sådan tid?

Ostavslutningen

2011-12-05T09:50:00.005+01:00

Roves de Garrigues, Landana och en handtillverkad Stilton.

Låter som poesi för en del och är snömos för andra. För mig var det middag häromdagen. Ostarna från Bonne Vie. Roves de Garrigues är en högoktanig färskost tillverkad av getmjölk där örterna från marken sticker genom med en enorm tydlighet, timjan, rosmarin och en riktigt utpräglad raggig getsmak. Landanan som är en getost från Holland är lagrad i över 52 veckor, torr och mycket smakrik självfallet med nötter i basen.

Så till höjdaren som inte ska saknas på julbordet, en kvalitetsstilton som har betydligt rundare hörn än den sprittsiga, syrliga och vassa industritillverkade. Runda mjuka toner, rika på mineraler och med en umami som välter genom och dröjer sig kvar länge, en smörig gräddkola - en rakt igenom rasande god stilton, helt enkelt! Njutning!

Julmarknad under utveckling

2011-12-05T01:20:00.012+01:00

Besöksrekord på Sollentuna Hembygdsförenings julmarknad oavsett vad de äldre säger om den saken. De hävdar alltid att "det var många, många fler besökare förr". Och då vet ju de flesta av oss moderna människor hur det är. Alla säger att allt var så mycket bättre förr - men tänker man efter så var det inte det.

Ett talande exempel är Anne Berit Lavolds och Anders Bobergs julbord de dukar upp i 1700-talshuset varje år. Ett kök, uppvärmt, det doftar nyskurat för det är jul. Talgdankarna lyser sparsamt. Inget är i onödan, men man reder sig så gott det går och allt är efter bästa förmåga. Ändå, det var inte bättre då än vad det är idag!

För kanske, men bara kanske, hade någon förbarmat sig och ordnat med en torkad gädda att läggas i blöt på Annadagen och lutas till lutfisk till Hersbyhushållet. Speciellt lagades mat på lutfisk när inget annat fanns, då isen i Edsviken låg så tjock så att inte längre nätfiske mellan vakar fungerade - så brukade det vara till jul - därför äter vi lutfisk, än idag.

Och på bordet står det salta fläsket, fetaste slagsidan, skånkarna och hals och huvud. Hade man tur fanns också en bog, men allt annat hade skickats till hökaren i stan. Så fick stadsboar seden att ha fläsk på julbordet. Man ville ha de där bitarna bönderna åt.

Man bakade till jul. Då unnade man sig färskt bröd. Till julbordet hör en brödhög och inte sällan "sod" att doppa brödet i. Det behövdes egentligen inte. Sod, eller som vi säger på modern svenska "buljong", var man tvungen att ha till brödet när det var torkat och hårt, långt efter jul. Det är så vi fick seden att doppa i grytan. Soden, eller buljongen var inte sällan från kok av grisfötter eller grishuvud och av dessa lagades bland annat rikliga syltor. Så ärvde vi seden med den stora julsyltan och med grishuvudet och grisfötterna.

Mitt på bordet vid tiden för huset stod inte sällan ett vackert dekorerat bröd - det var nog det viktigaste brödet på julen, såningsbrödet eller sålimpan. Den tittades bara på och var nästan som ett bibliskt skådebröd. När julen var slut grävdes brödet ner i sädbingen och när våren kom smulades brödet och lades ut på åkern, inte som ett offer utan som en gest till jorden att utsädet skulle ge bröd tillbaka.

Riset bars hit av kloka munkar och enligt Nordiska Museets faktabank var det den Heliga Birgittas pappa, Lagmannen från Finsta Birger Persson, som var den första att blanda ris med mjölk, koka och äta som gröt.

Svenskar är bra på hårdost. Därför har jag länge undrat varför vi till jul äter översaltad importerad, rödvaxad, blockedamer av usel kvalitet, när vi har en tradition att göra god julost med hantverkskvalitet. Sagt och gjort, för att komma åt den osten fick jag hjälp av Bonne Vie som är en nyöppnad ostaffär i Sollentuna Centrum och som kom till marknaden med julostar som de smakade förr och som ystats för hand och sedan lagrats hos Norins ost i Östergötland.

Det är alldeles självklart att kvalitetsprodukter ska ges utrymme på Hembygdsgården som motvikt mot alla fattiga julmarknader med lakritsremmar och TV-shopförsäljning. Ett exempel på hur den nya generationen växer in i Hembygdsföreningen är Mette 10 år, som lärde sig virka i skolan och som sedan designat egna mössor. Nu stod hon i en enkel norsk Bunad vid sitt eget bord och sålde sina vackraste virkningar - så ska det vara och så kommer det att få bli.

Tomten skrämde som vanligt små barn, Vimar Kranz serverade varm saft och pepparkakor. Martin Ström roterade chokladhjulet, Biblos serverade korv i Flosses Korvkiosk (ska återkomma till den senare) butikspersonalen var upptagen mest hela tiden, vår trogna onsdagsgrupp skötte kaffestugan och våra medarrangörer Slöjdgillet och Folkdansgillet drog ett tungt lass.

Kort sagt, ett stort tack till alla för besöksrekord och en julmarknad under utveckling!

Lite om fisk

2011-12-04T00:17:00.008+01:00

”All fisk,såväl från saltvatten, som från sötvatten, är af oberäknelig nytta och utgör en angenem omvexling i den dagliga matordningen ”.
(Charles Emil Hagdahl)

"Fanns stor tillgång till fisk saltades den lämpligen, fläktes och hängdes på tork. Ibland togs ryggbenet bort och köttsidorna spikades genom skinnet upp på husväggen."

” I äldre tider räknade man bara röd fisk och sik som bra. Abborre
och gädda höll man ej för goda. Gäddan torkades dock och blev till lutfisk”.
(Einar Wallquist i en beskrivning från en lappländsk socken från äldre tid).

”Färsk fisk kokades alltid - därtill mycket länge. Genom långvarig kokning blir till exempel rödingen alldeles särskilt välsmakande. Om man tar lite vatten och låter detta koka in så mycket som möjligt kommer det fram en egendomlig och säregen smak på fisken.”
Okänd

FOTNOT: Teckningarna från en artikel om festmaten förr då nors,lindare,sutare,ruda och karp gärna ställdes fram på borden och där jag citerar Hagdahl när han tackar Gud för Karpen: ”Det är medeltidens klosterträdgårdar med sina dammar som vi hafva att tacka för dessa och många andra Guds Gåfvor, som förljufvade de fromme fädernas vistelse här på jorden”. Teckningar och artikeln från slutet av 80-talet, tror att de gjordes i något ålderdomligt program på en tidig Classic.

Pitepalt, Astrid Lindgren, Junibacken och ett djävla väder

2011-12-03T20:13:00.005+01:00

♪♫ ♫♪♪ Ja må hon leva, ♪♫ ♫♪♪ Ja må hon leva, ♪♫..♪♫ ♫♪♪ Ja må hon leva ♫♪♪ uti hundrade Åååååår!!!!♫♪♪ LOVISA HAR BLIVIT 12.

Lägligt hade vi fått biljetter till Junibacken och Piteå Kommuns heldag på stället. Biljetter från Jenny och Nils Björkén som blivit förhindrade att åka med barnen. I biljettens funktion ingick att Piteå Kommun med sponsorer bjöd på Pitepalt i Junibackens matsal. Dit drog jag alltså mina stockholmsbarn att äta antikviteter, men som de åt.

"Det var inte det bästa jag ätit men det smakade väldigt bra", var födelsedagsbarnets exakta kommentar och jag tar det som intäkt för att vårt exellerande inom traditionella smaker givit resultat och självfallet fick de höra min lilla föreläsning om att dessa rätter inte alls är så gamla, förvisso med tradition, men inte med en lika lång tradition som till exempel lutfisk som man kan spåra tillbaka till biskop Brasks dagar och ännu längre. Potatisen (som ingår som en väsentlig del i denna liksom i kroppkakan) kom ju inte till oss förrän under mitten av 1700 talet och på allvar först 75 år senare. Så, ska man säga att palten skapades någon gång i mitten av 1800-talet och att den i så fall är ungefär lika ung som seden att ta in julgranen (fick vi av tyskarna). Palt förresten betyder "litet stycke" på fornspråk. Denna palt har också ett ursprungligt släktskap med piroger som kom till oss österifrån, varför det kanske är förklarligt att denna variant först uppstod i östliga gränstrakter (Öland och Piteå). På Gotland formades "pirogidén" till "Ugnstrull" som var ett degklump som fylldes med det man hade för handen, förslagsvis strömming och fågelkött. I Finland finns den här rätten också och där kallas den ”Kalikukko” som betyder ”Fisktupp”.

"TYST NU, kan vi inte få äta i fred"

"Okey okey, jag bara ville att ni skulle få veta, otacksamma ungar"

"Den var lite för kompakt kanske, lite för kladdig och fläsket som fyllning var lite väl blekt", "Men det var gott med smöret och lingonen till".

August åt en hel, Alma åt en hel, Lovisa åt två och jag själv åt fyra. Kan det bli en roligare lördag...jo, för vi åkte till Moderna först och skulle väl om lusten funnits på allvar slunkit in i konstens rum, men målet var pepparkakshusutställningen som självfallet intresserar oss då vi laddar för en Riddarborg av något slag i år igen. MEN - kön till kassan var bibliskt lång så vi backade ur.

Nu fick vi istället en bjudtur i sagotåget på Junibacken och det slog mig att det där var precis rätt anslag. Vi flög, vi åkte och vi drömde i en liten vagn och genom den ena Astrid Lindgrenmiljön efter den andra, hur bra som helst. "Man skulle vilja hoppa ur vagnen och leva livet vidare i drömmiljöerna", sa födelsebarnet. "Det påminner om när vi var på Näs"

Gör det, åk tid och åk drömtåget med barnen och försök hinna med och se ett teaterstycke i Villa Villerkulla också - inspirations och improvisationsteater.

"De hade ingen scenografi alls, och inga utklädningskläder, ändå fattade man".

Så pratade vi Astrid Lindgren och Alma som är såld på kändisvälden frågade för hundrafemtioelfte gången om jag verkligen var hemma hos Astrid. Då såg vi i en bild från lägenheten på Blekingagatan och jag kunde säga att "exakt i den soffan satt jag med Astrid och drack kaffe med dopp". Efter den dagen blev inget sig likt.

Lutfisk är inget man "äter" den "begår" man!

2011-12-02T17:44:00.005+01:00

Dagens lutfisk på Edsbacka Wärdshus

Sent ute i år. Har varit på lutfiskpremiärer betydligt tidigare förr. På Gamle Rådhus i Oslo brukar första lutfiskbordet begås kring första oktober, på Engebretsen året om (i alla fall var det så förr).

Så har jag rest över nästan hela Norge i omgångar för att studera fisket, torkning, beredning och noterat de många olika sätten att äta lutfisk på beroende efter var man bor.

Det är klart man blivit inspirerad av allt detta och det som inspirerat mest är att äta den gyllene middagen, det vill säga lutfisk beredd av torsk. Stunsigare i texturen, lamelligare än långan, fiskigare och renare...om den är perfekt urvattnad och tillagat förstås. Men torsken saknar den nedärvda traditionalismen i smaken, den saknar limmigheten och djupet som långan färgar lutfisken med och som håller rakt genom torkning, lutning, urvattning, tillagning.

Bästa lutfisken jag ätit var på ett ställe efter norra Finnmarkskusten där den serverades med riven brunost och sirap. Det mjälla sträva i mesosten lyfte fram den lena blanka konsistensen i fisken och den basiska smaken balanserades med sötman i sirapen - helt fantastiskt tänkt och jättegott.

Idag begick vi lutfisken på Edsbacka Wärdshus - en gammal tradition i huset då Christer Lingström vurmade för lutfisken och inte sällan serverade vännerna i Lutfisksällskapet rätten på exakt samma bord där vi satt idag till lunch.

Udda servering idag kan tyckas, men det funkade. Bechamellen i lika stor servering som det skirade smöret och senapen. Rikligt med lutfisk på tallriken, osedvanligt fast och fin utan slamsor och grums. Svartpeppar och kryddpeppar finmalt vid sidan om. TIll hopa var det här, hör och häpna, en av de bättre lutfiskmiddagarna på länge. Nu får den tävla med nästa lutfiskmiddag jag bokat in mig till.

Nästa lutfiskmiddag, om inget kommer emellan (förslagsvis lutfisk fram tills dess) är på Sällskapet i mitten av december. Jag har, på initiativ och efter inbjudan av Michael Bejke, föreläst om lutfisk därstädes tidigare och ser efter koll i bloggen att första gången var 2008. Andra gången var året därpå 2009. År 2010 blev ett mellanår utan engagemang därstädes. Nu återkommer jag och ska försöka berätta om lutfisken på ett nytt sätt (hur nu det ska gå till, med den fixar sig nog).

Då inställer sig frågan, hur jag själv egentligen allra helst äter denna raritet inom gastronomin? Jodå, så ren och ofördärvad som möjligt. Det är nästan omöjligt egentligen för lutfisken måste ha feta smaker för att själv kunna smaka. Enklaste valet är då skirat smör med sälta (obs inte brynt smör, det blir för nötigt och nötter funkar inte ihop med lutfisk!!! Basta!. Grönärterna ska vara som puré och det ska vara riktigt fett stekfläsk i bitar i stället för röksmak av bacon. Mer om den slags här.

Stabburet Svoværpostei mitt i natten och på Finncrisp med tyskt smör från Lidl

2011-12-02T01:30:00.002+01:00

Natten har inga ögon, då kan man snaska i sig sådant med förtjusning som många andra tycks rata, Finner det tyska smöret från Lidle synnerligen gott - förmodligen tillsatt smörarom (för trött för att ens läsa förpackningen).

Rodjana var i Norge för någon vecka sedan och jobbade. Hon hade med sig en kasse favoriter hem, Stabburets Svolværpostei

Den här kaviarliknande röran där torsrommen klädsamt kompletterats med torsklever är snuskigt god och allrahelst på nämna Finncrisp och allrahelst när alla andra sover

Boka in söndag 12-15 och möt vänner på Hersby

2011-12-02T01:06:00.001+01:00

Lite thailändskt "munmassage" - snuskigt gott

2011-12-02T00:42:00.004+01:00

Hittat fläsk värt namnet. Tärnar så grovt som man vågar. Lite lök i båtar, massor av vitlök, chilli, stjärnanis, kanel, pojkesoja, fisksås. Så får det koka tills fläsket nästan faller i stycken och som toppen tillsätts en hel hög med vaktelägg. En förenklad form av Paalow moo

Det här är enkelt, Ungarna älskar den och bara tre ägg går åt, ägg som blir alldeles frasigt friterade i kanten och med en om inte krämig så i alla fall mjuk insida. Även här en skvätt fisksås eller pojkesoja, det gröna av purjo eller vårlökar.

Fotnot: Ha, den som Googlat i tron jag skulle ha något utmanande att säga om det senaste avseende salongerna misstar sig grovt, har jag något att säga så är det att det är tragiskt. Tror mig kunna återkomma i sak lite närmare och senare.

Dömdes för tidelag - avrättades

2011-12-01T18:21:00.004+01:00

”Hvar som hafver tidelag med fä, eller andra oskiäliga diur; then skal halshuggas, och i båle brännas, varde ock samma diur tillika dödadt och brändt”.

Nedan bara några av de arma satar som avrättades senast vi hade en lag som förbjöd sex med djur (Dessa unga och gamla män tillhörde Sollentuna härad jämte Danderyds skeppslag):

Danderyds skeppslag
Avrättades på "nya afrättsplatsen" i Kärrdal

• Erick Ericksson. 1/7 1644 (ev. domens datum)
• Johan Fröijderik, gammal kapten. 18/5 1650
• Peder Oluffson. 21/3 1656
• Jöns Persson. 14/2 1662
• Wilhelm Berent, tysk ryttare. 8/12 1690
• Lars Johansson, bonde. 16/12 1697
• Per Andersson, dräng 24 år. 24/6 1712

Sollentuna härad 1659-1752
Avrättades på allmänningen, galgbacken vid Steks färjas läge (Stäket)

• Jöns Andersson, ung dräng. 7/11 1659
• Pär Simonsson, 15-16 år. 19/11 1660
• Johan Mattsson, ung dräng. 15/10 1686
• Anders Larsson, pojke 20 år. 20/5 166
• Håkan Hansson, dräng 24 år. 18/4 1741
• Nils Nilsson, dräng 21 år. 25/3 1746
• Erik Pärsson, bonde 67 år. 8/2 1748
• Olof Ericksson, gift bonde. 6/7 1750
• Olof Andersson, dräng 21 år. 6/8 1752

Hanne Marie Björklund har en poäng i sin Brännpunkt i dagens SvD.

Kursiverade inledningen är direkt hämtat från 1734 års lagtext. Avrättningsdöden som straff stod kvar i den svenska lagtexten ända fram till 1864, men den siste att avrättas för brottet var 1878. Straffet förmildrades genom åren, men handlingen var straffbar ända fram till 1944 då man strök tidelagsbrott ur lagboken samtidigt som man strök förbudet mot homosexuella handlingar. Alltså, förbud mot tidelagsbrott med påföljande straff har alltså redan testats i Sverige och följdaktligen även i modern tid utan att brotten vare sig minskat eller upphört.

Under avrättningstiden var det vanligt att kvinnor som ville bli av med sina män anmälde maken för att ha satt på en ko. En förorättad piga på en gård (som naturligtvis tävlade om bondens gunst med dennes hustru) gick till länsman och anmälde bonden för tidelag. Bevisning? En pall bakom kon!

Alla har väl hört om häxprocesserna där det flest var kvinnor som halshöggs och sedan brändes som straff för påhittade brott. De borde stå i skuggan av tidelagarna som likt "häxorna" också halshöggs och sedan brändes till och med tillsammans med de djur de haft umgänget med. Tidelagarna, nästan enbart män, är långt många fler bland de avrättade än häxorna.

Nu står vi inför en ny djurrättslag, inbilskt bambifierad, men fortfarande tillåts djurfabrikerna med kycklingfarmare, kalkonfarmare, köttdjursproducenter...fortfarande tillåts Caremapensionärer att svälta ihjäl!

Fotnot 1: Så här definierar jordbruksministern sex med djur. Klicka HÄR!

Fotnot 2: Varför jag skriver om det här? Delar finns självfallet med i min bok "Döden i Skogen"

Granig helg. Jo!!!! Det ska stå "granig" inte "Grinig"!

2011-11-27T21:54:00.007+01:00

I Sollentuna Hembygdsförening har vi folk som tar på sig högtflygande uppgifter som en annan "aldrig i helvete" skulle klara av. Som att klättra sju meter upp i luften bland grenar i en gran och sätta upp julgransbelysning, eller dra igång en såg och anpassa granfoten till flaggstångsfästet eller att ta hand om alla kalla och blåsiga sysslor.

En av dessa som gör heter Erik Göransson. Det är han som syns på bilden lite otydligt för han sitter i grenverket längst upp. Jag får svindel bara vid tanken på att vara sådär högt uppe. Med det vill jag bara berätta att Sollentuna Hembygdsförenings julgran är på plats, sponsorskänkt av Rikard Dahlén, naturvårdschef på Sollentuna Kommun.

"Granen på plats" betyder att Hembygdsföreningens traditionella julmarknad är i nära antågande. Anteckna redan nu söndagen den 4 december mellan 12 och 15.

Sollentuna Kommuns skrytgran i plast tändes också i helgen och på det nyinvigda torget. Granen är väl OK med sina gigantiska kulor i grenen och fördelen med den är väl att man spar skog (vår gran på Hersby Hembygdsgård är en rese till gallringsgran). Det intressanta med invigningen var inte att granen tändes och att kommunalrådet Douglas Lithborn invigningstalade, nej det intressanta var Sollentuna Musikklassers högstadieelever som sjöng in julen. Alltså, de har en fantastisk klang och samstämmighet och har jag skrivit "aldrig i helvete" inledningsvis så kan jag lika gärna fortsätta med samma slag språkbruk..."Så djävla bra!" DESSUTOM läser jag i utmärkta lokala organet "Vi i Sollentuna" att niondeklassarna förra året i nämnda skola (där jag haft två barn sedan tidigare gåendes och en i vardande samt två som vill in senare ) hade högst meritvärde i landet. BÄST, med andra ord.

Så, efter innebandytider att passa, granar att resa och tända, luncher att tillreda och passa, möten att hålla så landade vi i Kyrkan igår eftermiddag för en "Advents-sing-a-long". Den där Turebergskyrkan tar sig vanor långt utanför min egen snäva fördom om hur kyrkor ska bete sig - man ska till exempel inte spela dragspel i kyrkan, eller helst inte alls! MEN det gjorde Karin Runow och det var snyggt med hennes dragspelston som påminde om Astor Piazzollas och från ett dragspel hon en gång hittade i ett soprum. För en gammal körsångare som jag var det här sensationellt roligt. Jag har inte sjungit i kör sedan jag lovade mig själv att låta bli ungefär samtidigt som jag flyttade från Norge 1978. Nu fick vi noter i händerna och sedan var det bara att köra på i adventsklassikerna, hur kul som helst.

August var med, i alla fall ett tag, sedan slocknade han på kyrkgolvet och gavs flygeltäcket till huvudkudde. "Sov Du gott" frågade jag efter konserten. "Som en prins", svarade August.

Mitt franska kök - en länk som funkar

2011-11-27T18:07:00.002+01:00

Satt ett ögonblick och tänkte att jag skulle rensa bland mina länkar här till höger och hamnade på en sajt som jag inte varit inne på på länge och upptäckte hur bra den är. Blev kvar hur länge som helst och läste. Den måste vara en längtan efter det klassiska som ger sig till känna - sådär att jag inte visste om hur stark längtan var, hemma efter en klassiker (Wallenbergare med tillbehör) till lunch hos Baburins i ackompanjerat av verkligt samtal i två och en halv timme.

Fortsatt nostalgi ur de egna fotolådorna

2011-11-25T23:02:00.008+01:00

Gaston metar i Finnhamn sommaren 1995

Jag tar det lite pöompö. Eller som den äldre generation sa: Varför ska man använda ett låneord som successivt när det finns något så äktsvenskt som "pöompö" (peu om peu). Djupdykningar i gamla bildlådan ger flera timmars nostalgiska äventyr - en god sysselsättning när ungarna tittar på Idol och i väntan på att jag själv får ladda ner "På Spåret".

...och vattnet fick man bära från pumpen till stugan. Liva och Gaston hade inte räknat med det.

Fortfarande Finnhamn 1995

Bosse Jönsson kom och många andra jämte honom under de korta dagar vi stannade i Finnhamn. Liva gosar sig med Jönssons tax ombord .

"Ååhhh, stackars lilla aborre, åhhh, neej, måste han döööö, stackars lilla pyttefisk neeeej åhhhh. Sådar fiskade Liva och drog upp fisk varendaste minut och ojade sig lika mycket hela tiden. Det tog 17 år innan hon smakade fisk. Snart ska jag bjuda henne på havskräftstartar

Sötnosar....ähmm kommer inte riktigt ihåg, var dom alltid sådär söta mot varandra?...Jaaaa, jag tror faktiskt det eller förvandskar tiden fakta?

Sommarskäggigt Tabberas för femton och ett halvt år sedan

Liva i Marocko där himlen var så blå

2011-11-25T00:51:00.006+01:00

Vi åkte till Marocko för många år sedan, hyrde bil och drog ut till okända byar och berberfästen. Kom på det nyss då jag matade in gamla papperskopior för att digitalisera. Märkligt nog har jag inte hittat bilder på mat. Förmodligen ligger de där långt nere i papplåren, men nu är timmen för sen för att leta.

Stephen Harris svenska gästspel präglat av enkelhet och ett lammkött sällan sett maken

2011-11-23T01:55:00.015+01:00

Ostron med en bit lagrad torkad skinka

Han blev lätt personlig och efter bara några minuter kändes det som att stå och snacka med grannen över staketet. Det visade sig att vi hade beröringspunkter. Jag själv gick på Royal College of Art i London under värsta punkartiden (var dock aldrig själv punkare) och självfallet var jag emellanåt på Wardour Street och Marquee för att lyssna på det absolut bästa. En som spelade där exakt under den tiden och som ganska ung spoling och då punkare med band, var Stephen Harris - idag kock och krögare på puben The Sportsman i Seasalter åtta mil norr om London.

Det var i London allt hände, de stora utställningarna, de fantastiska konserterna, inbrottet från de asiatiska köken, skvalpet efter Carnaby Street, Sex pistols utan Johnny Rotten, han hoppade av i oktober samma år som jag kom dit, Browns på South Molton street där jag köpte kläder och i grannbutiken klarröda skor i tyg misstänkt likt dagens converse bara att då kallade man dem för basketskor.

Emellanåt så lunchade man på pubar, det var ett lite dyrare, men lite godare alternativ till universitetsrestaurangen. Allt det där som i minnet idag är så intagande, steak and kidney, shepards pie, scottish egg, cotage pie, cabbage.

Stephen Harris från Tabberasets horisont under middagen

Tanken fanns inte att den här mattraditionen någonsin skulle förändras, det har kanske inte funnits någon mer konserverad mattradition än den engelska pubmaten.

-Jag har aldrig förstått att en pub inte skulle kunna laga bra mat. När man står där vid spisen kan man ju inte säga till sig själv att här har jag en råvara och den ska jag tillaga dåligt, skrattar han över den totala makeover vissa pubar gick genom efter min tid i London.

Han själv skaffade sig en hastig, men grundlig erfarenhet. Hastig för att han hade bråttom då året redan var 1996 och grundlig för att han förstått att det aldrig finns några genvägar.

-Jag har lärt mig väldigt mycket genom att äta Gordon Ramsey's mat och på många andra liknande ställen. Jag tänkte, och jag tror det var redan 1992, varför man inte skulle kunna göra det här enklare och renare, inte så överflödande (superfluous).

Man kan säga att musiken lever kvar i gamle punkaren Stephen Harris. Det är han bror Damian som finansierat äventyret i Seasalters efter en framgångsrik karriär med skivbolaget Skint.

-Det är klart att man kan servera smaker som borde belönas med både två och tre stjärnor på en pub. För mig har det naturligtvis med råvarorna att göra och att vara tillräckligt inovativ och inte krångla till de för mycket utan ta hand om det bästa och mesta själv.

Han har som en i det närmaste liten småskalig livsmedelsindustri i krogen. Smöret kärnas på plats och smaksätts med den salta tången från havet. Lammen kommer från trakten och har betat inom utsikten från puben (Stephgen tog ut lammet innan tillaningen och det var ett kraftfullt mörkrött kött som fått mogna ur ett 18 veckor gammal lamm med en doft påtagligt rå doft av ull och jakaranda. Grisarna saltas och torkas, havet ligger precis utanför.

Som aptiretare kom hans långfriterade feta griskött som hade ett misstänkt och nära släktskap med grevar, men det fina i krågsången var at de här var mindre feta, mer smakrika och serverades med en engelsk ättiksstinn grovkornig senap.

Han gör chorizo också och aldrig har jag sett maken till kombo, ett nyöppnad ostron med en skiva av den hemstoppade korven. Att bara tro blir lätt en fördom, smakar man kommer allt detta på skam.

Som ett andra ostron serverades det bakat med fryst äpple, sjögräs och grädde. Rakt på bara och så ett tredje färskt med torkad skinka. Sista ostronet är ett snacks, stekt med bacon hopsatt med en tandpetare, så djäkla gott: Angels on horseback"

När nu Stephen Harris gjorde debut som gästspelare i Frantzèn Lindebergs Altejé på Lilla Nygatan så är det en smärre sensation. Den här mannen är nämligen övertygad om att en chef ska stå vid spisen och inte vika därifrån. Därför ser man honom aldrig i TV, han har alltid undvikit denna slags rampljus och han har inte gjort gästspel heller, men eftersom det mesta av inspirationen kommer genom att själv äta ute lockades han att flera gånger ta flyget till Stockholm för att äta på Frantzén Lindeberg. Så skapades kontakten som resulterade i det här mötet för ett mycket begränsat antal sittande gäster (mest restaurangfolk," foodisar" och jag själv).

Havskräftan har en klar inspirationskälla och det var med en viss "hemkänsla" den serverades nyrensad och rå parfymerad med vinäger och havssalladpulver med valnötsolja och små selleriblad.

För några år sedan var jag i Vardø längst upp i Norge och fiskade kongekrabbe. Då åt vi dem ombord, kokade i havsvatten i en stor tunna och vi åt dem ljummade i den kalla vinden och i mängd hur mycket vi ville. Igår kväll serverade Stephen Harris kongekrabbe med hollandaise och det är klart att norrmännen på fiskebåten aldrig ätit den så, aldrig ens tänkt tanken för det här var så vansinnigt gott tänkt.

Pilgrimsmusslan var perfekt - det är den alltid på Frantzén Lindeberg - från hollandaisen i förra rätten gick vi över till rent smör smaksatt med lite sjögräs och med en lagom hög sälta - enkelt, rent och gott.

Kastanjer ger en väldigt njutbar sötma på ett bättre sätt en fruktsötman som man ibland vill servera tillsammans med torsk. Klassiskt tillbehör var bacon och här kände jag för första gången under kvällen hur Stephen Harris inte bara tänker på smak utan också på konsistenser med den mjälla segheten i de sötare och samtidigt lite kärva kastanjerna, rökiga knastret i baconet och den mjuka lamelliga och lite flisigt gnisslande torsken. Hela anrättningen förstärktes av en mättad periljesås.

En stund senare var det dags för kvällens kanske underligaste anrättning, men självfallet en fullt fungerande. Hällen posherad till exakt innertemperatur och lagd på en slät grå sås av rökt sill (!). "Det är gott" förstärkte Stephen Harris det hela när han presenterade rätten.

Jag satt tillsammans med en av landets, vid sidan om Björn Frantzén och Daniel Lindeberg, mest tongivande kockar och vi tillät oss sia om framtiden, en framtid som vår spaning konstaterade redan var här - enkelheten. Att man snart kan få de mest fantastiska rätter oberoende av rummet, allt baserat på de allra bästa råvaror ochg tillagade med en medvetenhet.

De var dags för det där lammet som förevisats inför middagen och som tidigt understrukits att det redan var saltmättat efter betet ute på "the marsland", den våtbetrukna landremsan mellan vägen och havet.

Lamm

Gud ska veta att jag haft lammkött som en slags tyst favorit ända sedna barnsben, börmodligen för att det finns en sådan varierad smakkaraktär och att det går att göra så mycket med lammkött beroende av lammets bete, ålder, styckning, styckdetalj och tillagning. Här i tre olika varianter med den sältade confiteringen, och de mjällare, exakt tillagade ryggbitarna. Aldrig tror jag att jag tidigare smakat ett så rättframt lammkött. Myrmarksbetandet har givit en push i smakansättningen under djurens korta liv.

Lammet var finalen före desserterna, en enkel marängglass bruten av saltvatten (eget salt naturligtvis) och en högsyrlig havtornssås kryddad med kristalerad havssallad och en varm chokladmousse med salt karamell och mjölkglass.

Det behövs inte sägas så mycket mer. Vi satte oss klockan sju på kvällen och var inte färdigätna ens vid midnatt och med tanke på utvecklingen av pubmat från min egen tid i London och densamma tid då Stephen Harris var punkrockare så känns det aningn förbluffande, men samtidigt självklart. Seasalt blir en destination för mig och ungarna vid ett planerat Londonbesök i vår.

Ett kollektivt minne - Hembygdsföreningens bibliotek invigt

2011-11-22T20:04:00.004+01:00

Här finns så mycket hembygdskunskap att det svämmar över sina breddar. Det är tidsdokument författade genom olika tidsåldrar. Allt tillkommet genom Sollentuna Hembygdsförening som står som avsändare till generationers dokumentation, egentligen en god forskningsgrund för den som tänker hembygdsforska om Sollentuna och människorna som befolkat platsen. För så är det att:

I alla våra angelägenheter är det alltid människan som står i centrum, i dokumentation, i skriftserier, i små pamfletter, i kataloger, i böcker och i tidningar - människan står centralt med de spår hon lämnar efter sig.

I mitten av november invigdes äntligen Hembygdsföreningens bibliotek i ett av de övre rummen på Viby Herrgård. På plats var Vibygruppens eldsjälar, dessa grånande män har så mycket av berättande i sig att de skulle kunna utgöra en slags levande gestaltning i biblioteksrummet och därmed komplettera högarna av skrifter och böcker som nu presenteras i en slags tidsordning.

Det har släpats och kastats, sorterats och katalogiserats, dammats av och kompletterats. Nu står det färdigt och invigdes med allmogemusik genom Hersby Spelmän i november på en söndag.

Karl Evert Heed, Kaj Eklund, Vimar Krantz och Heine Henriksson har arbetat med biblioteket under flera terminer och till sist möblerat biblioteksrummet med möbler från 50-talet som skänkts av Margareta Österdal. Det fina i kråksången är nämligen att det var så hela Herrgården var möblerad och inredd när Hembygdsföreningen fick ta över den. Länge har frågan dryftats om föreningen hellre skulle bevara 50-talet än framkalla det ursprungliga 1800-talet. I och med inredningen i biblioteket har ett steg tagits mot det förstnämnda - kanske man så småningom kan byta ut IKEA-hyllorna mot äkta string?

Hursom så är biblioteket en stor tillgång för Sollentuna Hembygdsförening och dess medlemmar och man förundras en smula av hur spännande alla fakta presenterats i de äldre skrifterna.

Ställ Dig som Paul Bocuse vettj'a - blev en stund av personlig nostalgi

2011-11-21T13:58:00.007+01:00

Första bilden är på Lovisa efter att hon sett mig på en bild tillsammans med Paul Bocuse. Det kan väl vara för en sju år sedan. Tidig nostalgi!

Skulle städa undan lite papper i morse. Ur ett kuvert ramlade några blandade fotografier. Jag visste inte då att nostalgin skulle drabba mig och att jag skulle bära med mig alla associationer ända fram tills att jag delar med mig av dem.

Andra bilden var på morsan och farsan. De sjöng alltid ihop, alltid och bra. På sin 90 årsdag i onsdags åkte farsan in på lasarettet för en del prblem som de lovat ska lösa sig och morsan, som är afatisk efter en hjärnsmäll för många år sedan sitter hemma i lägenheten. Ska åka dit med bakelse snart!

Den tredje bilden hade inte alls behövt falla ur. Det är på min allra bästa vän. Han hette Curt Löfgren och var den första stockholmare jag träffade när jag flyttade hit från Norrköping 1961. Vi var väldigt täta och ahde aldrig hemligheter. Idag är han borta sedan många år, och det var...

...exakt här som vi träffades första gången och ungefär i samma ålder som de här två flickorna som står framför klockhuset till dåvarande Turebergsskolan. Flickan till höger är min dotter Liva - hon går på KTH idag och hennes bästa kompis då var Martina Cokorillo som studerar i Linköping enligt uppgift. Det är inte så länge sedan, kan man uppleva det som, men tar historien mellan mig och Curt i hand.

Den sista bilden att ramla ur var den här på mina föräldrar och fa och morföräldrar. Aldrig kunde väl de drömma om att hamna så här, så att hela världen skulle kunna beskåda dem. Närmast till vänster är min farsa Ingemar Lager. Han sitter bredvid morfar Gustaf Hallendorff och morsan Ewy. Grabben i knät på Mormor Mia är jag själv och mannen som ser lite bister ut längst till höger är min pappas morfar August Lager.

Den sista bilden måste ha en lite ytterligare förklaring.
Eftersom farsans far inte ville känna vid sin son var det August som trädde in i stället. Den saknade faren blev en gång uppkallad till August som frågade honom rätt ut om han erkände faderskapet och tänkte ta hand om grabben. Då svarade fadren NEJ! "Då kan du dra åt helvete" sa August och tog över. Betänk att detta var i bruksorten Harnäs och att året var 1921!

Tiden gick och ryktena med dem. Farsan fick leva i ryktet om sin pappa. Hans mamma Gurli visste inte ens vi barn om att hon egentligen var vår farmor. I ett stilla förtroende med morsan så berättade hon. Hon sa vem som var min egentliga farfar och hon berättade att hon själv var mor till Ingemar. Jag har sedan dess forskat en del och den svikande pappan hette Erik Lundin - jag har hittat bilder på honom i olika arkiv, och visst det finns likheter. Han gifte sig vidare men dog barnlös 1969 och ligger begravd på gamla kyrkogården i Gävle. För sju år sedan frågade jag farsan, efter att ha sett ett meddelande på graven att anhöriga skulle höra av sig för gravskötsel och avgifter. "Aldrig i helvete", sa farsan bestämt.

Så blev det lite märklig avslutning på sökerierna efter min egentliga farfar - han var nämligen VD för Carlströms Nysilver AB fick jag reda på och slog på namnet i telefonkatalogen. Jodå företaget fanns kvar då och jag ringde upp. Det drevs vid den tidpunkten av en släkting till min farfars fru som också berättade att vi träffats tidigare.
Man blir stum.
Va?
Och nu återknyter vi till första bilden i denna långa harang:

Jo, så här är det att företaget levererade presentationsfaten till deltagande svenska kockar i Bocus d'Or och vi hade träffats nere i Lyon vid fler än ett tillfälle. Märkligt och sant!

Jodå Facebook kan inspirera, som Mikael Göransson inlägg i går som blev thailändsk köttfärs idag.

2011-11-20T20:45:00.003+01:00

Jag visste inte igår att jag längtade så mycket efter den heta thailändska köttfärsröran idag att det nästan blev outhärdligt. Alltså planlade jag kvällen med skjutsningar av barn med besök hos morsan (farsan åkte in på sjukhus på sin 90-årsdag, men är på bättringsvägen) och inköp av extremt nymald köttfärs på Oriental livs på Malmvägen.

En debaclet är att jag saknar thaibasilika så det bleve inte så som önskat, men hett i alla fall och med den där umamisältan som bara en ljus soja och en god fisksås kan ge.

Gör så här för en präktig enmansportion eller för två vid bordet.

Lägg ett nystan glasnudlar i blöt.
Skär en stor gul lök i bitar
Krossa och skär sex vitlöksklyftor minst
Strimla sju stycken thaichilli fint (ja vet att thailändare brukar lägga i en drös hela pepparfrukter, men jag tycker personligen det blir bättre så här)

Hetta upp en stekpanna med rikligt med olja och fräs vitlöken och gullöken. Ganska omedelbart så klicka i köttfärs. Dela den efter vart som den steker. Häll i rikligt med ljus soja och skvätta över fisksås. Rör i förekommande fall ner några rosetter thaibasilika till sist.

Medan det hela eftersteker en stund på låg värme kokas en liter vatten upp i vattenkokaren. Ta upp glasnudlarna och lägg i kastrull som sätts på högsta värme. Häll kokande vatten över och låt sjuda i som längst tre minuter, beroende på kvalitet och sort.

Servera köttfärsen med glasnudlarna var för sig. Det är hett, det är enkelt och det smakar mer än man någonsin trott simpelt stekt köttfärs kan smaka.

Tack Mikael Göransson för att suktat mig till det jag inte visste att jag suktat efter.

Linnés te, en i sanning angenäm och exklusiv upplevelse

2011-11-19T20:40:00.011+01:00

Färsk blommande och...

...i torkad burkad form för sena vinterkvällar med en bok som sällskap.

Äntligen är den färdig. Den har legat på kalltork sedan jag skördade sista skörden för en dryg månad sedan, bara toppskott med blomanlag. Inbillar mig att dessa på senhösten innehåller mest smak och kraft.

Man skulle kunna tro då att det är Linné själv som någon gång vid mitten av 1700-talet fick fram denna unika växt, men så var det självklart inte. Linne var inte en sådan trädgårdsmästare. Däremot experimenterade han vilt med främmande arter för att få dem överleva i vårt djävliga klimat. Så försökte han år efter år att odla både kinesiska och indiska tebuskar med samma tragiska resultat att frosten berövade dess gestalt.

Tillagat färskt av blomma och blad

Linné sa för övrigt, om det ska vara nödvändigt att veta, "att vi i Sverige har över hundra växter som vida överträffar alla de från utlandet importerade sorternas te" (fritt översatt från 1700-talssvenskan). Han var ju sträng merkantilist och ville att vi skulle vara självförsörjande i så gott som allt. Inför sina senare resor, till södra delarna av landet, hade han inga problem att få pengar från kungen som applåderade hans strävanden.

Något av det raraste han skriver, väl betänke att han själv senare beställde en egen servis från Kina, var när han offentligt och vid Limmare glasbruk hyllar brukets teservis och ger en känga åt Svenska Ostasiatiska Companiet (bildat 1731): "Dessa bräckeliga lerkäril, en gång släppta aldrig kan stå att lagas".

Jag har den i klart rött och illande lila

I Uddevalla, på en av Linnés resor, träffade han en prost som hette Valborg och som hade odlat en växt som han redan inledningsvis låter omfattas av hemlighetsmakeri: "Så behändig att det till skapnad, storlek, färg, lukt och smak så nära kom överens med kinesiskt thé de Bou, att den som icke vore synnerligen kännare av te, ej lätt skulle märka åtskillnad, åtminstone om han bleve härvid lite vänjd, skulle han så gärna dricke detta som det kinesiska"

Valborg ville inte att Linné skulle få reda på vilken växt bladen var tagna från, men Linné skriver själv i min moderniserade form att "Så lätt lurar man inte en professor i botanik"

Prosten gick ett steg för långt. Han berättade för Linné att hos oss växte denna buske bäst på en av Karlsöarna och att det borde kallas för Konungste "efter vi havom Kejsarte, som kommer från Kina". Självklart konstaterade botanikprofessorn att det handlade om kungsmynta och inte alls var så märkvärdigt.

Den här tiden i hans karriär upptogs mycket av att hitta det där "svenska" teet och han lyckades få en av sina lärjungar, Pehr Kalm att hämta hem en Monarda didyma" från Spanien. Ursprungligen kommer växten från Nordamerika där den användes som te av indianerna, men också för att krydda viltkött och jag förstår varför - Den har en karaktäristisk och ganska ihärdig smak av Bergamott (det är samma smak som i Earl Grey) Det latinska namnet kommer sig av att den som först namngav växten när den kom till Spanien var läkaren Nicholas Monardes som levde mellan 1493 och 1588.

Min temynta blommar så in i helvete, om uttrycket tillåtes, och är ett fjärilsfång av Guds nåde (hummelfång också för den delen). Hon är faktiskt en av de villigaste jag stött på och envis också. Om senvåren och försommaren kokar jag vatten i trädgården och njuter av de första späda bladen. Upptäckte en kall vår att hon smakar lika bra varm som kall - värmande varm och kylande törstsläckande kall.

Vid mitten av sommaren är det en ren njutning att plocka blomstängeln och doppa i hett vatten. Först låter sig vattnet inte påverkas annat än att bli lite objektivt grönt, efter någon halv minut eller kortare exploderar det lilaröda i koppen. Det fullkomligt strömmar ut som lava ur en vulkan och om det fanns ett ljud som illustrerade händelsen skulle det fräsa och bubbla. Teet smakar av det yttersta skalet på kaffir-lime, asiens Bergamottcitrus och samma växt som ger oss limeblad (vilka alltså inte kommer från samma träd som ger oss limefrukter!)

Sedan den här bilden har örtagården utvecklats och byggts ut så att temyntan fått bättre plats vilket i år gjorde den så gott att den gav osedvanligt stor blommning.

Skördar toppskotten jämt över hela sommaren och med en slutskörd i september/oktober, beroende på väderlek. Bladen ska självfallet vara intakta och härligt gröna, dofta gott och fortfarande vid högönskelig välmåga. Som sagt så inbillar jag mig att de vid just den tiden mognat till sig extra mycket smak. Toppskotten knipsas av och läggs sedan svalt och mörkt i mitt uthus som är frostfritt att torka långsamt innan de läggs i mörka papperspåsar för vinterns angenäma stunder.

Så är det och först nu är odlingssäsongen slut för min del!

Dilemma med Doreen - världens drag på Internationella festen i Turebergskyrkan

2011-11-13T21:38:00.005+01:00

Lördag - internationell fest i Turebergskyrkan. Doreen Månsson var dragplåstret och berättade om "Olika barn som leker bäst" ackompanjerad av Christopher Dominique med band och kyrkans egna körerna mini- och juniorgospel tillsammans med en gospelbarnkör från Skogås, allt dirigerat av Karin Runow.

Det är ett alldeles utmärkt drag i den här musiken. Egentligen borde jag vara grundligt trött på låtarna. Alma, som sjunger i minigospel, har haft dem på sin repertoar ganska länge nu och eftersom de är så nynnvänliga så fastnar de även hos mig. Kom på mig att sitta i en halvtimme på "spinningcykeln" hemma och för varje in och utandning sjunga "Olika barn"..

Texterna är angelägna och starka, Dominiques tonsättning av dem gör att de fastnar som tejp.

När de framförts i TV på söndagskvällar i "Dilemman med Doreen" (tillhör några av de mest tittade inslagen i TV just nu), tre minuter intensivt, har de illustrerats med rörliga bilder med barn från Sollentuna och i miljöer i hembygden, inte sällan från Malmvägen där Doreen Månsson själv var bosatt i flera år.

Nu har hon sammanställt sina låtar med talat ord. Hon själv understryker att försöka se likheter snarare än olikheter och gör det med utgångspunkt från den egna erfarenheten, uppvuxen mångkulturellt i Uppsala. Umeå, Zambia och Nigeria. Hon kan ta på det egna utanförskapet, på missförstådda koder och spelet med och mot de andra..."de där". Hon har tagit på rädslan, både sin egen och de som betittat henne.

Övertygelsen om att kärleken är rädslans motsats drev henne i TV serien "Välkomna nästan allihopa" där hon till och med bad om hjälp från en högre makt för att mötet med en av landets ledande nazister skulle ända upp i förståelse, hennes förståelse för honom och hans förståelse för henne.

På den vackra grå betongväggen i kyrkan visades klipp från intervjun som slutade i en kram och därför blev så att den kröp under skinnet.

Jag känner Doreen bortanför TV kamerorna. Första gången vi träffades var för en väldigt massa år sedan då hon drev ett projekt för unga tjejer på Malmvägen, ett asylum för dem som inte fick plats hemma. Jag intervjuade henne för ett långt inslag i Radio Ellen.

Igår blev jag överraskad för det var en helt annan Doreen än den som brukar låna min gräsklippare. Hon berörde i ett starkt självupplevt dilemma. Man kan fråga varför jag satt och blev så eftertänktsam och rörande berörd?

Utanförskapet i mitt eget kanske och det faktum att jag är en del av mina mångkulturella barn som är så starkt uppblandade av mig själv och asiatiska riktningar att man inte kan bestämma om det är Svensk, Kines, Thai, Lao, Burmes eller Vad?.

Mina barn, som är stolta över sitt ursprung och sin mormors mor som var helkines, mamma Rodjana som själv säger att hon är Thai och morfar som inte vill säga var hans släkt kommer från. Stolta över att bläddra i min släktkrönika och läsa om min anfader ur Clan Colquhoun från Scotland och som hade valspråket "Si Je Puis" (Om jag kan, som fortfarande är gällande för the Clan). De är stolta över att bo här, de är till och med stolta över hembygdsföreningen och Hersby Hembygdsgård, de är stolta över sina skolor och sina innebandylag i Rotebro. De är stolta över farmor och farfar och släkten i Sverige. De kallas andra generationens invandrare. Det heter i pappren att de är av utländsk härkomst.

-Man undrar när de blir svenskar, födda här, uppvuxna här, delar de flesta av våra värderingar som ingår i en konvenans. Invandrare - när har de vandrat färdigt?

Fars Dag - undrar varför egentligen

2011-11-13T11:17:00.004+01:00

Eftersom det här blogginlägget inte har några bilder som anknyter till ämnet måste varje bild iställt få en förklaring, som den här på Hummergubben Lager. Vardagsmat på en söndag (kryptiskt, inte sant?)

Fars Dag!
I mina öron har det alltid låtit som att det är fars egen tur att ta hand om barnen. På min tid var det så att papporna knappast var närvarande. Det hade alltså inte varit så förvånande om statsmakten beordrat fäderna att ta denna farsdag, som alltså kan läsas sammanskrivet såväl som särskrivet, Fars dag och med i mina ögon ungefär samma betydelse.

Hemma hos oss, i mitt barndomshem, har vi aldrig firat vare sig fars eller mors dag. Då fanns det ju inte heller fritids eller dagis där barnen motiveras att göra allehanda grejer till sina pappor till fars dag.

Det är har därför präglat också mig att inte fira dessa dagar, lika lite som vi firar namnsdag eller ställer till med hysteriska uppvaktningar när någon i familjen fyller år.

Morgonens uppvaknande var solitärt, mörkt och trångt. Dagen inleddes kvart över åtta med en innebandymatch i Upplands Väsby som Alma förlorade med 2-0.

Vid en serie skanningar av bilder hittade jag den här som jag fick betrakta länge. Det slog mig hur lagerska släkten har ett säreget drag kring munnen som går igen och igen och igen som här hos farsan Ingemar och min lilla Lovisa. Bilden är tagen för elva år sedan. På onsdag fyller farsan 90, aktningsvärt!

Hemma är vi tragiskt vintertrötta och orkar knappt företa oss något annat än att ha en riktig jullunch med risgrynsgröt med kanel, julskinka och Zeunerts julmust som jag upptäckte 2008 och som är den största julglädjen jämteBorns och förvisso några fel ur svagdryckessortimentet,

Griljerade skinkan igår morse och gjorde så här:

Stött vetesur,
en äggula,
en msk slottsenap,
lite salt,
en tsk potatismjöl,

blanda och pensla på skinkan i flera lager. Observera hur massan stannar kvar på skinkan, även på sidorna - det är potatismjölets verk, en erfarenhet jag tog till mig av Christer Lingström och ur hans julkök en dag för tio år sedan när vi jobbade med lutfisk.

Nu i denna stund går färden till Sollentuna Hembygdsförenings herrård i Viby - Klockan 13:00 inviger vi vårt nya bibiliotek en trappa upp. Alla andra är välkomna och tiden 13:00 behöver inte passas. Jag vill mena att det finns kaffe och musik på plats och fram till 15 kommer Herrgården att visas för folk och företag som vill använda den som konferens eller festlokal.

Akrivens dag: Ett helt rum fyllt med Astrid Lindgren i original.

2011-11-12T22:18:00.010+01:00

Jag bor granne med en ovärdelig kulturskatt i Hollywood. I ett hus vid min parkering förvaras med bästa förutsättningar all svensk film som producerats. Till och med de ovärdeliga gamla tidsdokumenten; SF:s journalfilmer, tillhopa fem tusen stycken ligger vakuumförpackade och nedfrysta till sex minusgrader.

Dräkter från Jazzgossen i mitten flankerad av dräkter från...
...den här filmen, Fanny och Alexander

Jag har känt till det gamla filmlaboratoriet Hollywood Filmlaboratorium sedan jag som grabb sprang orientering i Rotebro IS och visste att labbet i Rotebros Hollywood främst var känt för att rädda gamla filmer på brandfarligt nitrat och att man här tvättade, renoverade och kopierade filmer. Då kunde jag väl aldrig drömma att jag en gång skulle bo granne med filmlabbet. På den tiden var det åker där husen nu står och ännu tidigare bedrevs det pälsdjursuppfödning där, minkar och tvättbjörnar.

Den hrä maskinen är värd guld, den tar hand om hotade filmer och gör dem som nya...nåja, i alla fall ser till att de bevaras åt eftervärlden.

Vad labbet, och den familjen Goes som bedrev verksamheten från tidigt 30-tal, egentligen gjorde var att svara för en av de största kulturgärningarna någonsin. De utvecklade metoder att rädda svensk film åt eftervärlden. Idag ägs och drivs verksamheten av Svenska Filminstitutet.

Inte visste jag att han bor granne med mig, Nils Holgersson, men det gör han i en liten trälåda. Den här dockan var exakt den som användes vid trickfilmningen då när Nils flög på gåsen.

Här finns de alla. Idag, söndag, öppnade labbet för allmänheten under Arkivens dag och visade också de enorma lagringsutrymmena för att arkivera hela den svenska filmskatten. Jag gick förbi alla Ingemar Bergman och mötte ett helt rum Astrid Lindgren med originalfilmerna. Wilgot Sjömans nyfikenfilmer, Bengt Lagerqvists Hemsöborna och hans Amala Kamela som Lars Norén skrev manus till och som jag själv faktiskt var med och var statist i. Någonstans där inne i den packade filmrullen finns alltså min egen nuna som rörlig.

Här finns också lagrat filmhistoria i form av dräkter och föremål. Pippi Långstrumps gamla skor, Karl Gerhards rock ur Jazzgossen, Greta Garbo, Harriet Bosse, alla de storas gamla filmplagg.

När jag första gången såg GUL, tyckte jag det var erotik på högsta nivå. Förväntningarna på BLÅ var stor minns jag och då hade också kärlkens språk haft premiär vill jag minnas och den slog allt.

Självfallet fick vi också veta hur filmerna räddats, hur det idag finns ett litet problem med digitalisering och att faktiskt en filmrulle är ett säkrare bevarande än en datafil.

25000 långfilmer ligger här och väntar på att bli tittade på i framtiden.

(Jag blev ombedd att av säkerhetsskäl blurra alla hyllnummer och facknummer på bilderna för att ingen ska kunna veta var i arkivet respektive film ligger)

August i tårar - Grytor och annat med lök.

2011-11-12T13:53:00.002+01:00

Jag har god hjälp i köket. August är i stort sett alltid med och tar gärna hand om lökskalning. Envis som en åsna tar han lök efter lök trots att tårarna rinner.

För en massa år sedan skrev jag en bok om falukorv. Jag kan inte förneka, efter detta, att falukorv är en alldeles utmärkt råvara, förstås också av vilket fabrikat.

Idag var det utförsäljning av falukorv på OBS Rotebro - det heter väl Coop nuförtiden, men det gamla namnet hänger kvar. Tio kronor ringen. Nu står vi med fyra ringar, kort datum och då blir det en stor stroganoff att frysa in och att sedan fördela lika mellan barnen och mina gamla föräldrar. (Har tagit för vana de senaste månaderna att hellre laga lite för mycket än för lite och ta med till morsan och farsan till deras middag i serviceboendet. Det har visat sig fungera utmärkt och de kan njuta av både Får i Kåloch andra grytor

Nu saknas bara tomatpuré och chillisås för kvällen stora tillagning.

/b>

La plaza de Tureberg - nu är den lokala plattan invigd

2011-11-11T20:54:00.003+01:00

Idag, äntligen, var det invigning av Turebergs Torg. Det kändes lite nostalgiskt i mun att hitta rätt till det där namnet igen. Sedan många herrans år heter ju pendeltågsstationen orättvist nog Sollentuna då det är samlingsnamnet på en rad kommundelar, före detta gårdar och ägor där Rotebro var den första järnvägsstationen att byggas, Helenelund som var framtvingad av folket som bodde där och som på 20 talet krävde en egen järnvägsstation. Sollentuna station hette, och heter fortfarande hos många, Turebergs station. Och nu har namnet tagits tillbaka till torget.

En granitplatta, en körsbärsplantering, en fasad mot köpcentrum, en klockstapel, en "ultramodern" inbjudande kyrka (Turebergskyrkan) och en till den hörande klosterträdgård där Clarence Blums "Gäddleken" placerats tillbaka. Den stod, sedan 1962, på en plats bara ett stenkast från nuvarande bassängen. Under en tankeperiod har den varit placerad inne i kommunalhuset, men där blev personalen trött av vattenplaskandet så den flyttades ut bland bänkarna i planteringsrundeln utanför för att sedan hamna i parkmästaren Sven Håkansssons malpåse.

Torget invigdes förtjänstfullt av kanske den enda som kan klara en sådan här sak och göra det med samma vurm för Sollentuna från första till sista stund. Han heter Thomas Ardenfors (M) och är ordförande i kommunstyrelsens plan och exploateringsutskott. Det finns ingen som lever upp till kommunens politiska måtto att i alla sammanhang uttrycka sig positivt, det är ett uppdrag som han har och som han inte missar en bit av att förmedla. Han kan stå på torget och inviga det och samtidigt rosa granitbeläggningen, TROTS att det är ett miserabelt hantverk. Och det är det som gör det så fantastiskt med Thomas. Han håller fanan högt och låter dem som lyssnar dras med i rungande applåder.

Vad jag vill säga är att jag gått på många grekiska, turkiska, italienska och andra antika torg. Där fanns inte lasermätare och tryckluftslyftar, där fanns inte maskinsågar eller stenkrossar. Ändå är torgens beläggning lagd med exakt precision för flera tusen år sedan. På Turebergs Torg får man akta så att man inte snubblar i skarvarna eller trillar omkull mot en ojämt anlagd sten. Men skit i det, stor möda har lagt vid att lägga stenarna rätt och stor möda har lagts för att göra det gjorda ogjort, klistrar man på detta Thomas Ardenfors glädje över torget så kan man till och med acceptera och gå vidare - det blir nog bra det här.

På kommunens hemsida rapporteras om invigningen. TYVÄRR nämns inte en av invigningens huvudpersoner, mannen bakom den nya klockastapeln, konstnären och sollentunabon Leif Bolter. Han har gjort en pelare i "slät, men bucklig" plåt ( i sanningens namn var det så mycket folk på plattan att jag helt enkelt inte kunde komma fram att syna klockastapeln i sömmarna). Längst upp ett snurrar ett digitalt urverk i färg, lysande visare fixade av Åke Forslin på Deltalux som är det Sollentunaföretag som ljussätter sportarénor, travbanor, restauranger, Kungsträdgården och mycket mer, för övrigt en gammal klasskamrat till mig. (och på förekommen anledning understryker jag att jag inte fått en spänn för att säga detta utan det är sagt som ren information!)

Vad jag ska tycka om klockan? Den är superfin och syns. Kanske man skulle kunnat tagit ett eller annat element från den gamla klockan som en gång skänktes av en Edsvikendam som sett hur folk älgat över det gamla torget för att hinna med tågen helt ovetande om tiden. Från det att den klockan sattes på plats tills dess den fann vägen i glömskan på någon skrot gick den aldrig rätt, inte ett ögonblick. Det gör säkert den här, styrd av satelliter och förresten vår tid är vår tid och vi behöver inte blicka bakåt i allt.

Allt som allt, det kändes storstad, modernt, lustfyllt och Ove Norsten på OAL studio levererade det bästa ljudet någonsin - ni skulle hört de inspelade kanonskotten när den nya fanborgen invigdes som en fond till torget, Herrejösses!

Snart dags för pepparkakshus. Hos oss har det ofta tagit sig absurda uttryck

2011-11-09T19:51:00.005+01:00

Gaston sa för ganska många år sedan att: "Vi kan väl göra något annat än ett vanligt pepparkakshus. Kan vi inte göra en riddarborg?"

Det är klart vi kan, tänkte jag, men det visade sig vara en tankevurpa.

Först ritningen. Vi satt och tänkte till långt in på natten och skar mallar i passepartoepapp.

Dagen efter köpte vi pepparkaksdeg, några paket för vi tänkte att det skulle räcka. När vi väl började så fick vi springa åtskilliga gånger till affären och köpa mer - det går nämligen åt flera kilo deg.

Så konstruerade vi bakplåt för runda och spetsiga torn, men det sket sig fullständig. Degen ville inte stanna kvar, den bara gled på den rundade plåten. Idag kan jag tänka mig att jag vet bättre och skulle nog få till runda torn, men å andra sidan ser det väldigt medeltida ut som det är med de fyrkantiga tornen och balustraden längst upp.

Och som vanligt började vi jag och Gaston och Liva, tillsammans att baka, å baka, å baka. När alla delar låg framför mig på bordet hade redan ungarna sovit i flera timmar och vid pass klockan två på natten till advent satte jag igång med mpnteringen med smält socker.

Klockan fyra om morgonen var det fullbordat och jag själv full av brännblåsor efter sockret. Klockan sju vaknade barnen väckte mig för att tal om vilken fin pepparkaksborg de byggt!

När jag sorterade bilder idag så hittade jag bilderna påpepparkakshuset, här fortfarande odekorerat, jag vill minnas att det var ganska rikt påstruket med olika slags godis och kristyr i olika slags färger. Så kom jag på att jag stuvade undan de gamla mallarna från en flyttlåda när vi flyttade in inför förra julen. Få se om det kanske blir en riddarborg till kommande advent? Ett da capo!

Inte den lättaste smaken när man är barn. Får SKA smaka lite av kofta annars är det kalv!

2011-11-08T22:21:00.006+01:00

Snapshot från Augusts tallrik - "Ta nu, jag har gjort iordning". Fåret i kålen.

Det är ju det som är karaktäristiskt för fårkött, att det har lite av ullsmak i fettet. Man ska inte försöka ta bort den smaken då kan man hellre köpa yngre djur eller kalv eller varför inte kalkon som inte smakar något alls?

Så dukade vi fram får i kål på bordet och eftersom potatis inte förekommer hemma hos oss (LCHF) för en tid så serverades glasnudlar till och hastigt förvandlades min norska får i kål till något "thailändskt".

Lovisa som tuffar till sig som kring tre år gammal

"Men Gud så gott", sa ungarna och detta är inte självklart att höra från en tolvåring, en nioåring och en fyraåring. Min får i kål smakar Norge så som jag minns det från mina många år där och då är det på riktigt! Receptet, om det ska behövas för en sådan grundläggande rätt gav jag bort igår.

Skanning av en Lovisa från 2003-2003

Så fortsatte jag min skanning av gamla bilder och har kommit till en liten låda som det står 2002-2003 på. Det slog oss att ungarna, när vi tillsammans tittade genom bilderna, är så lika varandra att de inte ens själva kan säga vem som är vem vid ett första ögonkast - sånt är kul efter en himmelskt god får i kål!

En får-i-kål att dö för

2011-11-08T00:06:00.003+01:00

Lammköttet får koka långsamt, långsamt tills köttet lossnar från benen

Köpte "turkstyckat" lamm i eftermiddags. Två kilo.

Turkstyckat? frågar ni. Ja, det vi kallar grytbitar, men här är det med ben. Sågat lite hipp som happ, sadel, stek, lägg, bog, slaksida, rev. Begreppet Turkstyckat också förstärkt för att jag köper det i ett turkiskt charkuteri som är en liten del i en större affär.

2 kilo av ovanstående (blev 2,4 när allt kom omkring)
olja till stekning
5 lagerblad
4 mindre gullökar till kokning
4 mindre gullökar till tillredning
1/2 vitlök, krossad skalad och hackad
1 kvist torkad mynta
1/2 mindre vitkålshuvud
3 msk vitvinsvinäger
Saften av 1/2 lime
salt

Bryn köttet i stekgryta. Bryn halverade gullökar. Häll på vinägern och sedan vatten så det täcker, vrid ner värmen och låt småkoka tills köttet lossnar från benen, långsamt två timmar(!).

Ta upp köttet med hålslev och lägg att svalna på bleck. Sila buljongen genom en chinoise. Värm igen tillsammans med lagerblad, mynta och vitlök. Låt koka ner till hälften. Sila ytterligare en gång och ställ att svalna (vattenbad om man har bråttom). När köttet svalnat rensas det från senor, brosk, hinnor och ben.

Skär vitkålen i fyrkantiga 2 1/2 cm bitar. Skär fyra lökar i gova båtar. Bryn vitkål och lök i stekgrytan. Häll på vatten så att det täcker och låt koka tills kålen är mjuk.

Ta bort fettkakan på buljongen. Häll buljong över kålen. Lägg i köttet och låt allt få ett uppkok. Smaka av med salt och lime. Servera i soppfat, eventuellt med potatis eller ris.

Ja har precis tagit en portion och det smäller av långkokets alla goda smaker. Spis för en som vill belöna sig själv - en fårikål att dö för!

Rätt ner i grytan - så gott med bara kött, paprikapulver och lök

2011-11-06T21:51:00.004+01:00

Bilden är väl inte direkt förtjusande. Med grytor behövs tid både att lagas och fotograferas. Idag hade jag bara tid att laga. Grytan fick ta den tid den behövde.

Fick tag på välhängd ungersk fet högrev i min köttaffär som har den goda smaken att ha söndagsöppet ända till åtta på kvällen. Ur ett kilo högrev skar jag större tärningar. Fem medelstora gullökar i klyftor. Salt, tre matskedar paprikapulver av den starka sort man bäst köper i orientbutiken.

Jag fräste bara köttet i stekpanna, la i gryta och hällde på kokande vatten. Skummade och lade sedan i lök och kryddor, plasta och så på mellanvärme i en timme under plast. Sila ifrån såsen och låt den stormkoka tills mindre än hälften återstår. Kör i en liten toppredning (beurrremanger) och vält tillbaka köttkoket. Rör och smaka av. Som LCHF:are är det här perfekta maten.

Nu är det så att jag gör lunchmat till mina gamla föräldrar. Det vill säga att jag tar i lite extra till varje middag och så kör jag över hemlagat att värma av hemtjänsten som också är behjälplig med tillbehör, sallad, ris, potatis eller annat.

Dagens gryta - barnen bor hos Rodjana i helgen - är betänkligt äten av så här dags. Den är så vansinnigt god och enkel att man liksom inte kan sluta gå där med skeden och ta sig ytterligare suppliment efter första storportionen. Nu måste jag spärra in den i en hermetiskt tillsluten låda och ställa i kylen så att farsan och morsan får lunch i morgon!

I ett bildminnes arkiv - kul återseende.

2011-11-06T14:20:00.013+01:00

Lovisa på gräset hos farmor och farfar när de bodde i Viken och det här glädjefnattet hade hon sommaren 2001

Jag fick en "Plexgear" på Kjell & Company som visar att framtiden redan är här. Ropen skalla "Scanners för alla". Jag tillhör dem som har lådvis med papperskopior undanstoppat på alla märkliga ställen. Hittade ett 20-tal kopiepaket i strumplådan.

Med "Plexgear" tar det bara någon sekund att på ut en godkänd digital bild i storleken 300 dpi. Har ambitionen att digitalisera alla mina pappersbilder, även de som man i förstånde kanske ratar.

Nej jag är vare sig sponsrad eller har andra barn ihop med Kjell & Company och scannern är köpt i butik. Måste skriva det efter diverse turer i bloggvärlden där bloggare gör uttalanden i betalad sak. Det enda jag har är arbetsstipendium eller liknande, då och då och inte alltid, från Författarförbundet. Ingenting annat och jag företräder bara mig själv! Om en avvikelse skulle ske, vilket ännu inte hänt i bloggens historia, så meddelar jag det tydligt och klart.

Alla helgons natt. Jag väljer den här bilden istället för att trängas på kyrkogårdar och tända ljus. Under året har förvisso en och annan gått under tiden, inte i min absoluta närhet. Syster Nut från Thailand är nog den som stått närmast. Hon bodde hos oss i långa perioder och rycktes bort alldeles för tidigt. Den här bilden tog jag i Thailand bara lite appropå med Alma. Förstod nog inte då att den skulle användas nu.

Nu under Allhelgonanatten, när jag inte kunde sova, tog jag fram en massa pappersbilder på barnens kusiner i Thailand, förmodligen bilder som kusinerna inte haft en aning om att jag har. Sålunda publicerade jag dessa på Facebook då alla är med där och med kul reaktioner som följd.

Hittade också en del gulliga kort på ungarna när de var små...eller mindre ska jag väl säga. Här nedan en liten exposé:

Lovisa

Alma till häst, för övrigt samma häst som jag själv red på när jag var i samma ålder...

...och som nu digitaliserats ett halvsekel och mer efter bilden är tagen i Norrköping på Källvindsgatan...

...och här är det Lovisa som jämte jag själv rider trähäst. Den var ursprungligen alltså en häst på hjul och med avtagbara gungmedar. Dessa har dock försvunnit, men hästen med hjulemn finns kvar...den står under kyrkbänken i köket idag, August har stall där

Glömmer aldrig

Stora barnen, Gaston och Liva, när de var mindre.

Lovisa är fortfarande en unge som gärna lever ut sin mimik som här när hon är krigare

Godisregn över Rotebro - Dag Öhrlund gav bort fyra kilo choklad

2011-11-03T22:02:00.004+01:00

Det hände sig i rättan tid att jag var ute på Facebook och just då flashade succéförfattaren och "nästangrannen" Dag Öhrlund att han hade fyra kilo guldpengar från Kramellkungen att ge bort efter principen: "först till kvarn".

Nu är fångsten bärgad till Hollywood ivrigt applåderat av barnen och som extra bonus låg Buthler Öhrlunds låg "Ares Tecken" med i pocketutgåva. Jag, med LCHF-diet får läsa boken och barnen äta halloweenchoklad.

Plötsligt händer det!

Calzone - en muta för klippning och hot mot LCHF

2011-11-03T19:38:00.005+01:00

NEJ NEJ NEJ. August vägrade fullständigt att klippa sig. Vi försökte med hamburgare, med grejer. Då sa han att han går med på att klippas om jag gör det md maskinen där hemma.

"Okey då, pizza, då åker vi till Stinsen", dividerade fyraåringen

Så fick det bli, håret väck och insatsen var min egen LCHF-moral.
Jo jag har gjort en del avsteg sedan början av maj. Därför har jag hamnat på en platå några veckor, faktiskt nästan en månad, där vågen inte rört sig. Okey då, tänker jag, bara inte den rör sig uppåt. Därför gick jag med på att äta pizza ikväll, någotvi inte haft i huset på ett halvår. Själv blev det en calzone, välmatad, småungarna tog varsin kebabpizza och Lovisa en gorgonzola med oxfilé.

Det blev två pizzakartonger med överblivor med hem och som vanligt sa vi..."Aldrig mer, bara kanske". Jag tror själv aldrig att jag blivit så mätt på en Calzone vilket understryker de senaste månadernas diet.

Och August då? Nyklippt och fin och med detta en helt annan liten kille.

Jag gick på det igen - trodde jag köpte isterband, men fick grynkorv av dålig kvalitet

2011-11-02T18:57:00.004+01:00

Ja, ja, det fick väl duga ändå, men jag kände genast när de var ostekta att det var något som inte var rätt. Påminner lite om paradoxen i René Magrittes "Ceci n'est pas une pipe". Det stod "Isterband" på paketet från Charkdelikatesser och det såg ut som "isterband", men är det "Isterband", nä!

Ungarna som tog första tuggan sa - "det här är inte isterband, det här är vanliga band, grynkorv".

"Det smakar taskigt hemlagad korvkaka".

Dagens ickeisterband med grädd och Philadelphiaoststuvad brysselkål och lättkokta smörsvängda vaxbönor. Det hade varit roligare att inte bli snuvade på isterbandssmaken.

Fenomenet är tråkigt och en nedmontering av vår matkultur. Isterband som företeelse är vi förvisso inte ensamma om i världen, vilket det sammantagna jag skrivit i ämnet ger en hint om, men att i smyg ta bort syran ur isterbanden är som att ta bort pipan från en Magrittemålning och fortfarande ha texten kvar.

Renoverad tredelad 50-talslampa (?) lyser bra och doftar bakelit

2011-10-30T22:12:00.009+01:00

Den brukar bli alldeles kexig och fnasig, bakeliten. Den här är som ny och doften när den blir varm är hela min barndom i ett paket.

Vi kom över lampan för några år sedan, gratis. Den fick stå i vardagsrummet bredvid en läsfåtölj precis så som den är ritad för. Sedan började den konstra sig, blinka, glappa och så var det till slut bara en lampa som fungerade. Det är då man för länge sedan skulle dragit om alla elkablar i den. Men så kom flytten emellan. Lampan blev stående. Idag satte jag skruvmejseln i alla dessa småskruvar som håller i, täpper till och håller ifrån, allt för att nå upp till den S-märkningslapp av klisterpapper som fortfarande sitter kvar på en av skärmarmarna.

Under den svarvade foten sitter en tung gjutjärnsplatta. På den står det "Made in Sweden" och så bokstäverna N överst och under AF följt av T3.

"Sockerbitar" och "Krympslang" fick ersätta över 40 år gammal isoleringstejp, de gamla ruttna kablarna ersattes med nya moderna och säkra.

Jag inbillar mig att dessa skärmar är original?

Så här ser det ganska förskräckligt ut med de nya snålenergilamporna monterade i de gamla tryckknappshållarna, men allt igenom det elektriska är det nu helt nytt och snållamporna syns inte när skärmarna satts på. Okey då, det är inte riktigt samma varma ljus som med 60-wattare, men det får man väl ta.

Färdigt, fungerar och är djädrigt snyggt, hmmm få se nu, måste möblera om för att den ska hitta sin plats.

Om det nu är någon som vet mer om den här lampan, tillverkningsår, vad signaturerna under på järnplattan står för så tveka inte att kommentera eller höra av Er!!!!

Senhöstens trädgård när normaltiden ätit upp ljuset

2011-10-30T21:25:00.008+01:00

Envis viol tar ny tid i gammalt ljus

Vi tog oss upp med en säck löv att lägga över komposten som sjunkit betydligt på en vecka, det är full fart där inne och det doftar höst på riktigt, mulnande mylla.

August började omedelbart att gräva där han tyckte jag missat de rakaste linjer.

Sparrisen har gulnat, det mesta är visset, det är över.

Förra året, tidigare än nu sådde Kubbvete, utsäde från ett enda ax. I år räcker utsädet till en hel odlingsbädd och redan har vetet kommit sig, stretande mot första frosten, mörkret och annars blöta vädret.

Jo, det finns en del att skörda, Björnbär, alltid sist, söta, becksvarta, smälter i mun så här års och August är först fram att hämta dem.

Das Lied von der Erde och Yum woon sen Plahmuk (Het bläckfisksallad med glasnudlar) Plötsligt blev det allvar en vanlig lördagskväll.

2011-10-29T20:44:00.005+01:00

Senast jag tog mig mod att lyssna till hela och fullständiga Das Lied von der Erde var i min gamla ateljé i Sollentuna som jag delade med en Mahlerentusiast. Jag delade ateljén med norrmannen och Bergenseren Jan Erik Willgohs. Vi lyssnade tillsammans på Mahler från ett raspigt kasettband. Åren innan hade vi tillbringat tillsammans i London på Royal College of Art, det var en tung och befriande tid. Det har inte blivit mindre betagande att lyssna på Mahler sedan dess. Man skulle tro att 35 år skulle gjort något, visst, jag har förändrats, men inte Mahler, det malande vackra tungsinnet, den mörka döden, den skimrande ångesten och de orientaliska vackra mötena är desamma, svidande och berörande.

Michael König och Ann Sofie von Otter förmedlade en makalös helkväll, nåja, en och en halv timme, tillsammans med radiosymfonikerna och Daniel Harding. Sista slutackordet togs för en timme sedan, jag är fortfarande kvar i musiken. Det fanns en så tydlig koppling till de tidiga ateljéupplevelserna, då när jag anser att jag vågade "ta i Mahler" första gången.

Det behövdes en riktig smakstärkare för att förstå att jag åt och eftersom det låg bläckfisk i frysen och "skräpade" så blev den en thailändsk het sallad med glasnudlar. Het så in i helvete egentligen och alldeles underbar.

(en sak saknades, vitlök. Det låg några intorkade på botten i kylens grönsakslåda, hade väl givit en tunn smak av vitlök men samtidigt en smak av dålig vitlök och kylskåp så jag gav fan)

Yum woon sen Plahmuk.
(glasnudelsallad med bläcklfisk)

Ta ett nystan glasnudlar och släng i iskallt vatten några minuter. Koka snabbt upp vatten i en vattenkokare och häll över bläckfisken som rensats och förberetts. Dela några söta tomater och hacka vitlöken som saknas. Plocka bladselleri och skär en lime att använda. Skär chilli i tunna skivor och plocka fram fisksåsen.
Fiska upp bläckfisken när den fortfarande är mör och släng i glasnudlarna lite snabbt. Se bara till att de är mjuka rakt genom, tar högst några minuter. Sila från och lägg upp på fat. Blanda med alla övriga ingredienserna. Salta med fisksås.

Tomaterna i bild är mina sista egenodlade, nu är det slut, nu är det normaltid

Släpp kräftorna loss det är vår

2011-10-29T10:43:00.005+01:00

"Stöd inte detta vidriga brott!!!!

Djuraktivisterna har tydligen börjat med ett nytt grepp för att kommunicera. Den här lilla lappen ovan hittade jag på anslagstavlan i Rotebro idag på morgonen. Handkopierad, handskriven. Ett uttryck, en vrede, en vilja - ganska rörande bra egentligen. Påminner mig om poeterna som skrev små handskrivna dikter och knycklade ihop för att lägga i folks fickor.

Åt mina absolut bästa havskräftor någonsin för några veckor sedan på Frantzén Lindeberg. Havskräftor som tagits till Stockholm och Gamla Stan levande, vilket naturligtvis inte är en självklarhet. Kräftorna, med spelande friska antenner, förevisades gästerna och exakt en minut senare låg de på tallriken som en tartar - en adenosintrifosfatmättad servering som gav en otrolig sötma. Där är det snabba och samtidigt okomplicerade avlivandet en förutsättning för det goda resultatet. Här avlivas den etiskt genom att huvudet doppas i friskt kokande vatten. Frankt uttryckt kan man säga att kroppen lever vidare utan att huvudet vet om det. Stjärtens kött rensas, hackas och serveras med tillbehören omedelbart.

En avlivning av ett djur är alltid förenat med krav på etik, men också förenat med vår njutning och av vår överlevnad. "Gastronomi gör lite ont", brukar jag säga och håller fast vid det.

Styrelsemöte och fläsk med smörade linser

2011-10-27T16:25:00.004+01:00

Hittade riktigt fett rimmat sidfläsk på konsum (!) och tillsammans med smörade linser blev det gårdagskvällens ensammiddag hemma. Lagom sälta, lite hårt stekt med smak av vitlök, vitpeppar och rostad mortlad chilli. Linserna värmda i smör med någon matsked av stekfläskflottet. Äggen stekta i det heta flottet, tillräckligt för att vitan ska bli fritterad i de fransiga kanterna och bubbla upp som blåsor kring vitan.

Nu är det på riktigt igen, hösten är här med de becksvarta kvällarna. Rotsundastugan är den varma och sällskapligt rogivande punkten i Hembygfsföreningens tillvaro uppe på Hersby Hembygdsgård. Kom Dit nån gång.

Det där avslutade kvällen efter en långkörare i Styrelsen för Sollentuna Hembygdsförening med riktigt bra planläggning för den närmaste framtiden. En litteraturafton står för dörren närmast i Viby Herrgård som håller öppet hus hela dagen med musik och visning av huset för dem som vill och som sedan kanske kan hyra stället för konferenser, möten, fester, middagar - en av fåtalet miljöer med festkänsla som är till uthyrning i kommunen. Så inväntar vi vår traditionsenliga julmarknad i början av december - en hel del planering alltså. Under våren står det nu klart att vi utnämnt den 12 februari till bröddagen i kommunen som inleds med brödbakning i 1800-talsugnen i Rotsundastugan. Bröddagen genomförs i samarbete med Turebergskyrkan. (mer om allt detta kommer att komma).

Plötsligt håller det på att bli kväll igen, dagen tog bara vägen, men vart?

Nu kastar bloggarna ketchup på varann!

2011-10-27T12:59:00.008+01:00

Halkade in i ketchupsörjan nyss när jag läste Krubb där Jesper inte drar sig för att bli riktigt arg på en bloggare i lånta fjädrar, en som använder bloggsfärens alla fördelar för att sprida en åsikt eller en mening, kunskap eller förstånd, men som i det här fallet är en marknadsförare och kommunikatör på ett större italienskt matföretag och ondgör sig över en annan bloggares mans hemgjorda tomatketchup och fäbless för konkurrenten Heinz.

En bloggsåpa under uppsegling?

Kul läsning är det i all fall. Den som är mest indignerad är Matilda Mondolfi som kränkt Annika Ingmarssons mans ketchup.

Men så här är det, att ketchup inte alltid kan räkna smakkvalitet efter mängden tomater den innehåller lika lite som viss korv kan anses vara bättre som korv betraktad enkom för att den innehåller en större mängd köttråvara på bekostnad av smaksättare och fett.

Själva begreppet "ketchup" innefattar just det är en sås tillverkad av flera olika ingredienser. I många fall och i ursprunget som inte äger prefixet "tomat" av soja i olika fermenteringsgrader samt kryddor och i förekommande fall också vinäger eller ättika.

Tomatketchup följer en gammal såstradition som vi ärvt från Sydostasien, Kina och Orienten. En fantastisk "ketchup" i arvet är kryddsåsen som togs av engelsmännen från Indien under "den goda stora imperietiden" och som så snart den uppmärksammats i Moderlandet kallades "House of Parlament" HP sauce. En Ketchup som har mycket större likheter med originalet än vad västvärldens tomatketchup har. Ironiskt nog också ett Heinz-företag.

När vi pratar om originalitet så platsar Heinz tomatiserade ketchup in i denna med råge. Den första tomatketchupen kom nämligen redan 1876, inspirerad från den orientaliska kryddningen och också inspirerad från att den tidens mat (liksom dagens) gjorde sig bättre, till och med förtärktes med en syra balanserad av tomaternas umamitoner.

Många har sedan dess känt sig kallade att göra tomatsås på liknande vis, men sällan eller aldrig uppnått samma resultat. Ett gott försök gjorde Felix som var det varumärke under vilket ketchup introducerades i Sverige 1956. Idag finns det en uppsjö olika slags ketchup under en hel drös, under inte sällan obskyra, varumärken där innehållsförteckningen är skrämmande läsning.

Tomatketchup ÄR en blandning av olika ingredienser, den godaste naturligtvis med RÄTT blandning för just den RÄTT man avser att äta den till. I Thailand görs till exempel en sötsur sås till den grillade fisken med hjälp av en sötare tomatkechup vilket förvånade mig storligen under ett jobb för Allt om Mat med gamla Edsackakockarna Mauritz Lind och Kristian Jonsson. Vi stod i en fiskdoftande hamn och lagade mat på en gasolspris alldeles vid kajen. En liten vacker tonfisk rensades och kokades hel i olja efter att ha jackats med en vass kniv och gnidits med lite vitlök, vitpeppar, soja och fisksås. På thai heter rätten Pla Preaw Wan. Fisken togs upp färdigfriterad och oljan hälldes från. Det som resterade i woken blandades med vitlök, tomater i bitar, grovt skuren chilli och söt annans i bitar. Stänk på mycket fisksås och montera ihop med Heinz tomatketchup. Lägg i gul lök skuren i båtar och låt koka samman något. Häll sedan över fisken (testat detta hemma i köket på röding - helt fantastiskt gott) och lagat något liknande i vår lokala TV-kanal här hemma, femton år efter att vi stod där på kajen och lagade maten för Allt om Mat. TV-inslaget kan tittas på här

Alltså, för att återknyta till grälet i bloggvärlden och stackars Annikas man som ställt till genom sin egen hemgjorda ketchup så är väl för sjutton allt tillåtet och roligare om det görs som eget än i importerade flaskor, eller?

Föräldrabyte!

2011-10-26T22:52:00.001+01:00

See You monday!

En dag bara sådär med plättar, picklade bönor och nybrutna rosor

2011-10-25T20:44:00.008+01:00

Att jag skrivit så att jag fått en infernaliskt värkande ledinfektion i vänsterhandens tumme kan man försöka bortse från när vardagen har andra och stora kvaliteter. Den där infektionen brukar komma och gå, men nu är det mest komma och djävligare än någonsin.

Barnabyte i morgon från skola och dagis. Märks på August att det är lite final på hans nio dygn med mig. Då vet han att jag bli lättcharmad också och att han bara behöver lägga huvudet på sné. Det gjorde han i morse: "Snääääälla pappa, kaaan jag inte få plättar". Det är klart du får plättar till frukost om du vill!

Så började dagen innan vi gick ut i hösten trots de nybrutna rosorna, rosor från trädgården där de är de ensammaste kvar att blomma för fullt, men så gör de till jul om det inte blir för svinigt. Förra hösten kom vintern tidigt och en morgon var det 17 minus när jag gick förbi för att se att allt var som det skulle. Rosorna stod vitrosa och krispiga av kylan. Det sjöng om dem när jag petade på dem och de exploderade i sista skärvor.

Hade kålpudding framtagen från frysen som havererade så att den blev till en kål och köttfärsröra istället med fermenterade sojabönor, chili, lite fisksås och soja. Stuvad brysselkål med vaxbönor till och så en smakbrytare av Guds Nåde, picklade brytbönor och vaxbönor om vart annat. Idén fick jag för flera år sedan genom Pia Bendel

August, Alma och Lovisa älskar de picklade bönorna. Jag höjer rösten och säger "Spara nu vi ska ha till julbordet" utan att de lyssnar, snart slut i burken alltså.

Sommarkläderna har idag sorterats ut och åkt upp på kallvinden tillsammans med hyllplan och redskap som inte ska användas förrän värmen kommer tillbaka. Det känns luftigare i huset nu, men ännu är det en del kvar innan vi format vårt livsrum till så vi vill ha det.

Nu ska jag återgå till en övertrött August och en värkande hand.

Dahlströms kåseri i Ystads Allehanda om Tabberasets historiska och Stockholmska gås, begås bäst den 10 november Yes Yes!

2011-10-25T16:02:00.005+01:00

Läs och begrunda det vännen och kåsören tillika kulturchefen Robert Dahlström skriver i landes sydligaste organ, Ystads Allehanda. Allt detta appropos en mångårig diskussion vi haft om maträtters originalitet och härkomst.

Länken här.

Åkte flyg lagat med silvertejp och tyckte det var ganska kul

2011-10-25T12:01:00.008+01:00

Jag kom och tänka på det här när jag läste SvD idag om Ryan Air som tydligen förstärk ett fönsterskydd med silvertejp. Jag tycker det säger mer om silvertejp än Ryan Air.

För några år sedan var jag i Laos. Kom dit via Thailand och via bil. Nu skulle jag tillbaka till Bangkok. Flygplatsen i Vientiane är fullkomligt magnifik. Förvisso överdimensionerad, (byggd som hjälpprojekt av Japan) men en synnerligen vacker byggnad som inte heller saknar det som de flesta flygplatser idag bygger bort av säkerhetsskäl, en utsiktsplats där man kan sitta och överblicka de få starter och landningar som sker här varje dag.

Gaten var befolkat av ett tiotal resenärer. Jag sneglade ut mot uppställningsplatsen och såg att det var en av Lao Airlines gamla British Aerospace som skulle ta oss till Bangkok. Kändes som Bromma till Malmö bara det att knarren på plattan kanske sett de bästa av sina flygdagar. Okey, jag har flugit värre turer än så.

Väl inne i planet och ganska nedsuttna säten med tobaksdoften kvar noterade jag i förbigående att mycket av inredningen satt fast med...just det ja...silvertejp.

20 minuter före utsatt avgångsstid ryckte det till i planet. Dörren stängdes samtidigt som planet backades ut från pirarmen och motorerna brummade igång.

Sådär ja, tänkte jag, det var katten så bråttom det här verkade. Kanske stressade av en bra slot till Bangkok, det är okey.

Så sneglade jag ut på vingens undersida (det är ju ett toppvingat plan och där var även de nitade fogarna förstärkta med silvertejp...gansk mycket tejp var det också.

Eftersom jag skriver det här nu så gick det alltså helt problemfritt vilket kanske inte varit fallet utan tejpen. En tejp som tillhör livsförutsättningarna numera i bilen och hemma. Tack Gode Gud för silvertejp!

Blodpudding förtalad som radhusbiff

2011-10-24T09:58:00.003+01:00

Nu skulle jag, till den här bilden, helst ha berättat om hur grisen slaktades, hur blodet vispades, hur rågen blivit mald på Sollentuna Hembygdsförenings vindmölla i Överby och hur dofterna av alla juliga kryddor som hör blodmat till spred sig över hela Hollywood där vi bor. Men det kan jag inte. Inte för att det redan är gjort här och här utan för att det vore en lögn

Nu gjorde vi så här istället att vi gick till Konsum och köpte blodpudding som var inkapslad i plast och kostade tio kronor biten, vi köpte två. Och dessa kalla, lite fuktiga, och till synes oaptitliga små stycken skivade vi med möda (för de klistrar fast vid kniven så förbaskat (ett knep är att spola kniven i kallt vatten mellan varje skiva).

Så stekte jag och ungarna tärnat sidfläsk (svålen ska skäras bort och den spar vi tills vi har tillräckligt att lägga på ugnens galler att torka i 70 grader under ett dygn tills knastertord och glasskivehårt. Då bryter vi det i munsbitar och friterar i olja. De pöser upp och blir luftiga, salta, smakliga och spröda.)

När sidfläsket börjar ta färg (det ska INTE vara knaperstekt och kännas vasst i munnen) öser vi i tärnat svenskt äpple (Aroma) som får gå med sista minuten i stekfettet tillsammans med fläsket. Så silar vi från och häller tillbaka det nu äppelsmaksatta heta fläskfettet och steker blodpuddingen kort i detta. Blodpudding ska vara lite krispig på ytan och sedan varmt, mjukt och smakligt på insidan.

Så ja, av "radhusbiffen" blev en smaklig söndagsmiddag som liksom alla andra middagar Vi är noga med att äta alla tillsammans, jag och barnen) ALLTID inleds med vår montessoridagismedlem August som ALLTID högt och tydligt säger: "Händerna i knät alla", "Såja - Smaklig måltid, tack desamma". och Gud Nåde den som inte högt och tydligt läser med honom. Så blir vi samlade och tränar vår tålmodighet genom att för ett ögonblick likt japanen i "Tompopo, nudlarnas drottning" föst mediterar över det granna melerade feta fläsket för att göra sig själv suktad, läntansfylld och förberedd att smaka.

Nysådda palsternackor och vemodets kompost

2011-10-19T16:55:00.004+01:00

Där ligger nu hela odlingssäsongens bladverk trötta och förbrukade, frostnupna och skrynkliga doftandes den råa höstens fördärv. Det ä'r vemodets kompost, men också tröst för det nya odlingsåret som omedelbart i och med detta tar sin absoluta början. Nu ligger jorden kall, svart och blank, grävd och förberedd utom fåran där gurklisten var alldeles nyss.

Jorden bättrad, lukad och redd redan nu och i rader vilar tidig sådd av palsternackor, dess frön som är så känsliga för ålder att man alltid måste ha de färskaste. Tycärr är det inte mina egna utan köpefrö med långt utgånget datum så vi får se, sådde tätt, tätt i förhoppning att var femte tar sig och blir något av. Återkommer med rapport på vårkanten när snön vikit ner sig och givit odlingen en chans.

Odd Nerdrum ett genialiskt fenomen på Edsvik

2011-10-19T16:36:00.005+01:00

Eftersom nu Aftonbladet sent omsider kommit med en recension av Odd Nerdrums utställning på Edsvik finner jag det lämpligt att lägga upp min egen rapport från utställningen igen. Tidigare publicerad på dagen före vernissadagen den 30 september:

Det är inte utan att man kan hysa en beundran för Odd Nerdrum. Hela sin karriär har han lyckats vända belackarnas beskheter till varumärkesstärkande element i sin marknadsföring. Den nyligen avgjorda domen för skattebrott är inte undantagen den genialiteten, samtidigt som man undrar "Vem bryr sig",

Jo det är nog en och annan som bryr sig, Nerdrum har tillskyndare, en hel hord av beundrare, en stor köpgrupp som lägger ner miljoner för att få en målning.

Jag träffade Odd Nerdrum första gången 1974 på Kunstnerenas Hus i Oslo. Jag kommer till och med ihåg vad det var för människor runt omkring, hur ölen smakade i munnen och hur vädret var.

Jag, Bjarte Ulfstein och Vibeke Vestby, en som jag glömt namnet på och målaren Jan Radlgruber satt på terassen, vi hade precis hämtat varsin halvliter och det var ett gnistrande solsken. Jag hade bott i Oslo knappt året och hade bara hört talas om den excentriska och smått besatta målaren Odd Nerdrum. Jag hade redan då en uppfattning om honom för jag tillhörde det andra gardet, de som upplevde sig själva utveckla den norska modernismen (jo så seriöst tog vi oss själva och det var kul)

Så hade vi nästan druckit ur och Nerdrum kom, redan på den tiden omgiven av sina beundrare, han gick alltid i grupp och enligt Skavlan på TV fredag kväll gör han så fortfarande, 37 år senare.

-Hallo Rembrandt, gastade Radlgruber. Nerdrum tvärvände och stirrade Jan i ögonen. "Din jävel", sa han och det var inget man kallade den vältränade och fenomenale tecknaren Radlgruber som reste sig och tryckte ner Nerdrum på stolen vid vårt bord vare sig han ville det eller ej. Samtalet var från början riktigt skrikigt och otrevligt. Sedan sa Odd plötsligt att han skulle bjuda på öl och vi blev sittande tills det mörknade och vi pratade konst på ett vettigt sätt. Vi pratade ursrpung och teknik, forskning och framförallt "varför".

Detta "varför" speglade den större frågeställningen om varför man skulle måla precis som de gamla mästarna från 1600 talet eller ännu äldre, "varför". Jag tror vi inte fick annat svar än att det var ett väl beprövat uttryckssätt, men jag tänkte att uttryckssätt ska vara allt annat än väl beprövade i slutänden. Rembrandts sätt att måla kan inte sägas vara väl beprövat annat än av hans generationskamrater och som möjligtvis en grund att stå på för framtida generationer, men att applicera allt i varje samtid är överflödigt!.

-Men jeg er enig med dej om en ting, og det er att det är nødvendig att vite nøyaktig hvordan det gjøres. Men att gjøre det en gang til er bare galt, slog vi fast till Nerdrum. (Man kan fråga sig vem som hade rätt och vilka som hade fel. Läste i tidningen att Nerdrum är god för flera 100 miljoner norska kronor, det är ingen av oss andra)

Nerdrum dröp så småningom av.

Vi sågs några gånger till på olika debatter och på utställningar, inte annars.

På en av utställningarna då, kunde jag konstatera att om man en sett ett litet urval Nerdrums så hade man sett allt. Den känslan har jag fortfarande.

Porträtt efter porträtt hänger där i stora salen på Edsvik - det blir liksom lite för mycket. Ingenting verkar ha hänt på 36 år. Dessutom ser det ut att vara illa målat. Det håller väl ingen med om annat än mycket kritiska granskare. Jag tillhör ju dem som tycker Salvador Dali var en synnerligen patetiskt dålig målare. Men kan jag säga så om Nerdrum vars främsta sida ska vara den gamla tekniken? Ja, det kan jag, simpla undermålningar i tempera för ljus och skugga och sedan ganska så schematiska laseringar över som effekt. Det är långt ifrån Reembrandts eller Vermeer idoga mejslande i färgen. Nerdrum blir som efterapande förenklingar och det är märkligt att det just är tekniken som fällde honom för skattebrott. I ett antal målningar (tydligen ett 30-tal) började färgen krypa för att lösas upp och rinna av duken. Jag pratade tidigare om det väl beprövade. Det finns väl inga måleritekniker som analyserats så mycket som de holländska 1600-talsmålarnas. Recepten på färg och teknik är kassakåpssäkert. Märkligt att den som säger sig förvalta arvet så kapitalt misslyckas med just tekniken.

Hur som helst anklagas han för att ha tagit tillbaka de sönderrinnande målningar, målat om dem och levererat tillbaka till kunderna. Dettta tillhopa med att man hittade fem miljoner i ett bankfack utomlands riktade sökeljuset på Nerdrum och misstanke att han sålt målningarna på nytt. Det får vara hur det vill med den saken, men visst, det finns svagheter i bevisningen, hur man än vrider och vänder på det är inte konst vilken slags handelsvara som helst.

Ett av de "förlorade verken"

Lite elakt, och det är klart man kan vara elak, kan man väl säga, efter att ha sett de rinnande målningarna, att det är betydligt mer levande än de övriga. En av dessa finns med som exempel på Edsvik. De liknar väldigt mycket i uttryck de målningar Edward Munch målade och sedan ställde ut i trädgården för väder och vind. "Jag ger mina målningar en "hestekur", sa han, och visst, den där patinan blev en stor del i uttrycket.

Ska man då gå och se utställningen?

Självfallet!

Klappad pil hamlades i helgen

2011-10-17T12:16:00.006+01:00

Konsig rubrik på ett inlägg som ska handla om att tokbeskära en pil. En sådan har vi nämligen på gården i det radhusområde jag bebor sedan snart ett år. Där har uppvuxna träd och större buskar blivit ett irritationsmoment hos en del, speciellt medelålders män utrustade med topptrimmade trädgårdsmaskiner. När sådan män släpps fria är det inte de själv som avgör utan maskinen - det tenderar till att bli utgallrat till ökennivå om detta får tillåtas.

(Inget ont vidare om dessa människor som faktiskt bara vill väl med sina maskiner)

Nu finns det dessutom tack och lov en och annan på gården som inte lockas så mycket av sexiga trägårdsmaskiner utan som tänker framåt och ställer sig frågan: Hur lång tid tar ett träd?

I helgen hade vi en supertrevlig trädgårdsdag. Ett av föremålen var en välväxt pil...ja den syns här på bilden nedan och visst grenverket är ganska imponerande:

Tittar man på pilen i närbild, nedan, ser man först att det är ett gammalt träd och sedan också att den varit starkt beskuren, dessutom vid åtskilliga tillfällen.

Det är det här man kallar för att hamla ett träd vilket många är emot att man ska göra. Trots det har det funnits tider då man var nödd och tvungen att göra det för att få vinterföda till djuren. Så uppstod traditionen med att ta av trädens grenar med flera års mellanrum och lägga i ladan för att ge till djuren när höet tagit slut. Visst, tydligen gillades det här som andrahandsfoder av djuren, men traditionen satte också spår i naturen. Småningom bildades ett slags mode av detta sättet att beskära träden. Säg den allé som inte varit beskuren på samma oåterhållsamma sätt. På Gotland kallas man det här för att "klappa" träden.

"Vår" pil är tillbakaskuren i två våningar för att få en så sammanhållen och vacker krona som möjligt när den växer ut, vilket torde ta en tre fyra år. På den "övre våningen" syns det tydligen hur trädet beskurits tidigare.

I helgen gick jag och grannarna till verket för att på samma gång skapa ljus och samtidigt behålla trädet. Och så här blev resultatet:

Håll utkik här, med jämna mellanrum ska jag nämligen rapportera om hur vår nyhamlade gårdspil klarar sig.

"Tänk, vad kan det vara? ...hmmm, mang...nånting...man...ÄH jag skriver Mangold!"

2011-10-13T19:47:00.004+01:00

Willys Rotebro 18:10 ungefär. Trodde först det var en skylt som hamnat fel. Så tittade jag närmare och summan avser "styckepris"!

Det här är ju bara en fortsättning på när jag hade köpt lollorosso för att få ett litet färginslag i en sallad som skulle synas och kassörska stämplade in den som rödkål för då 23 öre.

Jag sa "men hörru nu hare nog blivit nåt fel, de här är lollorosso och inte rökål".

"Lollovaddå", fick jag som svar

"Lollo rosso, Lactuca sativa på latin, det är sallad", sa jag.

"Nähäää nu skojar Du, det där är rökål", svarade den unga kassörskan.

Storslagen meditation i baljrensning av ärtor och bönor

2011-10-13T09:35:00.005+01:00

Fokus på mängden, inte bry sig om att den minskar eller fokus på att rensa det sista, inte notera hur den rensade mängden ökar. Träning i att styra viljan, hastigheten, rörelsen, tiden, rummet.

Nu sitter jag med hälften. Resterande hänger på tork. Av fem Signebönor som utsäde blev det en mängd för en åker, av fyra gråärter blev dignande ärtsnår om tre meters höjd och av några få bondbönor av historiskt märke blir det en hel rugge till nästa odlingsår, ett år som började i detta nu, med rensningsmeditation när temperaturen utanför fönstret krupit under noll om morgontimmen.

Det finns en rikhet i denna påminnelse om fattigdom. Exakt dessa historiska frön har varit livsavgörande för människor som odlat dem. Också det ett fokus i rensningsmeditationen.

Under sommaren ha vi snattat färska baljor av Signe och ätit bönorna direkt, smakerna minns vi, de liksom sitter kvar som en dröjande längtan.

"Doppat hastigt i kokande vatten och lagt på sallader eller i enkla sommargrytor".

De har en omedelbart rikare smak än köpebönor som degenererats för att anpasssas till industrin.

Gråärtorna har en sötma som är storslagen och bondbönorna en djup, nästan långkoksbuljongig, smak och dessutom en fortsatt förmåga att reda både sig själv och annat som läggs i dess närhet.

Stuvningar blir skit på bild, men är ljuvligt spis i mun

2011-10-10T21:40:00.003+01:00

Ibland får man en längtan efter det där rejält bonnigt goda. Till lunch blev det stekt salt sill med löksås. Ungarna var trötta på finlir och beställde falukorv. Då kom jag ihåg hur jag serverades stuvad vitkål en gång. Vitkålen kokad mjuk i klyftor i lättsaltat vatten samtidigt som en rik och gräddig bechamel får koka ur den lilla mjölsmaken, spetsas med hemodlad och nyriven pepparrot och lite vanlig senap, salt.

Falukorven ska stekas bara guldlik, aldrig brynt. (Och vem är jag då att säga sådant, jo jag är författare till boken om falukorven Kronwalls 2000 "Femton kockar och falukorv" varför jag vet vad jag pratar om!!! sök den på antikvariat.)

De kokade vitkålsklyftorna lyfts ur med hålslev och läggs att ånga av på handduk innan de läggs på tallrik och napperas med kraftigt uppvispad bechamel, korven läggs upp bredvid.

Ät och njut

Sjävfallet är korven utbytbar mot till exempel ugnsbakade isterband eller stekt rimmat fläsk

Sensationellt vackert bevarade gravar

2011-10-10T20:00:00.004+01:00

När man hittar tre stenar i rad i naturen är kan det vara en tillfällighet, men hittar man fler stenar liggandes på rad kan man vara övertygad om att det är människor som lagt stenarna på rad. Här i en vid cirkel med en diameter om nästan 14 meter, vackert lagda stenar tidigare dolda av annan kulturjord.

Vi var där idag, tyvärr kanske inte så många vi räknat med, men ändå en intresserad och tapper skara. Utgrävningen har tagit ett jättekliv sedan sist. Flera tidigare gravar har frilagts, en skelettgrav grävts ur fullständigt (utan att hitta ens ett skelett) och så har man hittat stolphål. I dagsläget vet man inte om stolphålen härrör från ett hus äldre än gravarna, men spännande om så vore. Flera tidigare okända gravar har grävts fram. Undersökningar från 1920-talet och framåt har konstaterat tolv gravar, nu räknar man in 22.

ERn liten benbit från en av gravarna, ett bränt meddelande till oss kanske 1200 år senare för att vi ska kunna lägga en pusselbit i ett arkiv, en liten bit i en större helhet.

Vi frågade oss hur det faktiskt känns att att nu helt "ödelägga" området som är en viktig del av vår tidiga kultur, gravfältet är flera hundra meter långt. Självfallet är det en fråga om möjligheten att låta allt ligga kvar, men i ett ständigt växande samhälle och i en kommun som är fornminnestätast i landet så kan man vända på saken och se utgrävningen som en resurs, en möjlighet att få ynnesten att ta till sig kunskapen och lägga ytterligare kunskapsfakta till ett slags kollektivt minne.

-Det här är ju något som tillhör oss alla, därför är vi mycket öppna visavi allmänheten och ser det som en självklarhet att visa fram både utgrävningsplatsen och eventuella fynd, förklarar arkeologen Anna-Lena Hallgren.

Anna-Lena var tillsammans med Anna Arnberg guider vid Sollentuna Hembygdsförenings exklusiva och första visning av utgrävningsplatsen. Nya möjligheter kommer nu i veckan då allmänheten bjudits in.

Söndagsmiddag på lamm och trädgårdsskördat

2011-10-09T19:39:00.009+01:00

Förutsättningen! Några urvalda örter att ha till smak av middagen. Eftersom det är lamm så är kombon mynta och timjan bra. Till kålroten går salvia som efter blomning mitt i sommaren har en liten downperiod, men som nu straxt före frosten aldrig blir bättre, en parfymering med karaktär

Hemma hos oss gör vi egentligen inte skillnad på dagarna, inte i den bemärkelsen att man ska äta på ett speciellt sätt på vardagar jämfört med söndagar.

Jag kommer ihåg hur det var hemma i mitt barndomshem. Då kunde det till och med bli efterrätt på söndagar, något man kunde se sig i brallan efter vardagar. Det slår mig också att det sällan, eller snarare aldrig, var sås på vardagar vilket däremot kunde anses som vanligt om helgen då det också kunde serveras förrätt allrahelst om farsgubben lagade maten (gärna ur Tore Wretmans Husmanskosten).

Det är först nu som rödbetorna når sin fulla sötma och smak. Jag har skrivit det förut att babystorlek inte har så mycket smak och det är en självklarhet. Att de ändå upplevs smaka bra är bara upplevelsen, väntan, längtan efter att ta de där första små efter längtan under hela vintern...

...och det är så här vi serverade dem idag att gå till lammkotletterna. Spetsat med lite turkisk torr fårost, helt nyplockade blå störbönor (det blåa kokas ut direkt) och så riktigt brynt salt smör som enda krydda.

Det där är alltså vanor jag brutit. Jag vet inte på bekostnad av vad som vi tar oss tid, jag och barnen, att laga mat. Vi lägger i alla fall ner minst en timme, kanske två, när vi kommit hem från skola och jobb och skiter i påklistrade regler om att man för matsmältningens skull ska äta middag före klockan sex. Vissa dagar tar det till nio på kvällen och vi har samvaro ända fram tills dess och sedan därefter.

Att ha lite karamelliserad lök till är nästan som att servera en godsak som komplement, bara lite har förmågan att göra alla andra smaker tdligare. Som en krydda helt enkelt.

I somras var jag och de tre yngsta av barnen i Åmmeberg i Askersund hos Gustaf Söderfeldt. Vi åkte dit i första hand för vårt eget höga nöjes skull, det är en underbar trakt, med en fantastisk jord och fenomenalt besatta odlare. Hos Gustaf Söderfeldt odlas huvuddelen av alla rotsaker som hittar till Frantzén Lindeberg och genom trädgårdsmästaren Lars Feddeck. Det här skulle också bli odlingspunkt för restaurangens alldeles egna kycklingar, men den historien tog en ände med förskräckelse när räven bet ihjäl nästan alla bara några dagar före slakt.

Lars Feddecks "norska" styckning av Gustaf Söderfeldts kotletter sörutsatte huggning i gammal klassisk tappning. jag har en utmärkt tung huggare jag köpte på en marknad i norraThailand för femton år sedan. Den har gjort stor nytta förr och ävenså i kväll.

Gustaf försåg oss inte bara med grönsaker den där underbara sommardagen utan kom också dragande med ett paket från frysen, hans utmärkta kotletter av sina egna lamm som gått på skogen och blivit örtsprängda.

Vi tänkte oss ha de där lammkotletterna någon lämplig dag och den blev idag, samma dag som frosten berövade astrarnas gestalt och fick oss ut i trädgården och skörda det som skördas kunde.

Nystekta i smör, bara kort-kort så att de fortfarande är helt rödrosa inuti. De var mättade md skog och örter, möra som marsipan och med den ljuva smaken av riktigt kött - så här ska det vara, man ler med hela ansiktet.

Bäst vi skördade och tänkte på allt i trädgården som fortfarande är ogjort, men inte för sent att göras kom Reisi Nyström med en hel påse med nyskördad kålrot. Est som hon själv och finsk som Martin, hennes man, är kålrot tvunget i landet. Jag har skrivit om kålrot förr och kan göra det igen:

Kålrot med Salvia. Gör så här, enklare blir det inte: En stor nyskördad kålrot skalar med kniv och allt fult tas port. Skär i centimeterstavar och koka i lätt slatat vatten tills nästa mjuka. Häll av och låt torka på ytan. Hetta upp en stekpanna med 100 g smör. När smöret tystnad lägges i en fem-dex-sju salviablad. Pass på för det fräser till rejält. Häll därefter i kålrotsstavarna och lår bli lite smått karamelliserade på ytan. Salta och lägg upp.Krydda eventuellt med extra brynt smör.

Botaniserar jag i kålrotens historia så vet väl de flesta att den kallas för "swede" på engelska efter "Swedish turnip" alltså "svensk palsternacka eller rova". Alltså vi har en gröda som upplevs som helsvensk utomlands? Så är det faktiskt! Det här är en nordisk växt, uppkommen som en korsning mellan rovan och kålen.
När den här rovan/kålroten/swede började den av någon outgrundlig eller självklar anledning kallas för "chou de Siam". Hur fan det hör ihop, vet jag inte, men misstanken finns ju när jag bevittnar mötet mellan Isaansalladen somtam och den svenska rovan. När jag äter den är jag villig att kalla den för "chou de Siam" likt fransmännen gjorde innan de förvandskade till "chou-fleur" eller ännu värre "rutabaga" som är amerikanarnas benämning på kålrot och som de hämtat hem från Västergötland, så det så. På latin rassica napus !

Det blev en skön söndagmiddag, som lika gärna kunde ätits hemma hos mig och barnen en vanlig tisdag.

Torparlivet vi aldrig skulle stå ut med en sekund

2011-10-09T18:06:00.003+01:00

Annika Holmberg är en petimeter!

Hon skulle aldrig gå den lätta och ack så vanliga hembygdsmyten att det var bättre förr. Att alla miljöer som sparats för framtiden och ofta framställs så pittoreskt skulle vara miljöer i glädje och med värme och välstånd.

Idag var Annika Holmberg gäst i Sollentuna Hembygdsförening och berättade källkritiskt om kommunens alla gamla torp. Upp åkte det ena torparkontraktet efter det andra, kontrakt som vittnar om rent slavarbete, om fattigdom, om armod och om fruktansvärd människohandeln.

Det är nyttigt att vara en petimeter. Att inte lämna något åt antaganden eller spekulationer utan kunna säga (som Göran Skytte) "Så här är det!"

Det är därför vi inom hembygdsrörelsen så enträget bevarar jordbruks och arbetarkultur. Allt annat, slott, herresäten tycks bevaras med en slags automatik (man undrar varför det är så?). Det är viktigt att bevara även de rum där fattigdomen, kylan, sjukdomarna och eländet var allenarådande som motvikt till gyllenläder och tapeter av siden. Så kan vi se att vi moderna människor har det så otroligt mycket bättre. Vi inser att kampen för demokrati och frihet tagit oss hit och långt bort från torparnas vardag där vi säkerligen inte skulle stå ut ens en sekund.

Kvarndag idag med vindmjöl från vår Holländare på Överby

2011-10-08T21:15:00.009+01:00

Sollentuna Hembygdsförening satte istånd Överby Kvarn vid ett omfattande renoveringsarbete som inleddes 1992. Målet var att kvarnen skulle kunna användas för att mala och att den exteriört skulle återställas så som den ser ut på ett fotografi från1904.

Då, för nio år sedan var kvarnen i det närmaste en ruin med rötskador i både panel, konstruktion, vingar och med obrukbara malstenar.

Huvudstyrkan kring renoveringsarbetet, som torde anses som en stor kulturgärning, var Sven-Erik Holmström, Sven Andersson, Johan Jansson och Per-Inge Gynnelhammar. 1994, efter 3000 mantimmar och enormt mycket övrigt arbete, var kvarnen färdigrestaurerad.

Det är inte bara en kvarn att mala i idag (när vi för övrigt konstaterar att det är dags att ge sig på och renovera kvarnen exteriört med ny panel SPONSORER?) utan också ett viktigt teknikminne, vilket inte minst den här lilla filmsnutten visar:

Vingarna spännvidd 16.3 meter och har en total yta om 31.3 kvadratmeter. Alla rörliga delar av trä mot trä, trä inne i kvarnhuset smörjs med fårtalg.

Dagens maldag på Överby i Sollentuna blev en lyckad tillställning både publikt och vad vinden anbelangar. Tyvärr har det vuxit upp en del sly över sommaren (och de snaste åren). För en bra malningsvind ska det vara fritt flera hundra meter framför kvarnen. Som det är nu skapas det för många virvelvindar i luften framför vingarna och det gör vinden ojämn och lurig.

Sollentuna Hembygdsförening och Överby kvarngrupp söker efter intresserade mjölnare eller mjölnerskor som dessutom och helst är teknikintresserade. Lämna intresseanmälan, antingen här på bloggen i kommentarsfältet eller till Sollentuna Hembygdsförening på telefonsvarare 08-96 78 65

Bli mjölnare på Överby Kvarn i morgon lördag

2011-10-07T20:52:00.004+01:00

Väderprognosen ser bra ut för morgondagen.

Rejäl blåst är exakt det som vi önskar oss.

Klockan elva lördag förmiddag kläs vingarna på Överby Kvarn, en rejäl vindmölla som ligger i Överby längs vägen till Stäket från Rotebro.

Så mals ett eget sollentunamjöl som sedan är till salu för den som vill. Ett perfekt mjöl att sätta surdegskultur av och sedan baka brödkakor av. En vindmjöl från Överby!

Fika finns på plats och så får var och en som vill en liten lektion i hur originaltekniken i kvarnen fungerar och hur mjölet blir till.

Kör vägen från Rotebro mot Stäket. Från Rotebrohållet ligger snart kvarnen på höjden till höger efter all golf och från Stäket ligger den på vänster hand efter avfarten till Väsby och precis innan all golf börjar.

Nu hörde jag någon viska att man söker fler mjölnare till kvarnen. Är Du intresserad av gammal teknik och ett fantastiskt sätt att skapa smak så hör av Dig, antingen till den här bloggen eller vid ett besök i morgon lördag vid kvarnen. Du kan också ringa Sollentuna Hembygdsförening och tala om på telefonsvararen att Du är intresserad så ringer lämplig och kunnig ansvarig upp Dig.

Bland lax, betor och bönor

2011-10-06T23:29:00.004+01:00

Egna tomater är tjockskaliga, märgfyllda, köttiga och söta med riktig smak och en djupt sanktionerad syra som hjälper umamin att pocka på uppmärksamhet längs bak från visdomständerna och neråt (om man nu har några visdomständer kvar).

Jag har aldrig begripit mig på mänmniskor som köper lax och sedan låter den puttra hur länge som helst i gryta eller i ugn. Lax ska bara ha en liten smakskjuts för att bli klar.

Det här är en timme. Titta noga på bilden. Så ser en timmes gamla grönsaker ut. Längre än så tar det inte från jord till gryta. Och gryta i det här fallet är ett rödbetskok till betorna är helt mjuka - lämna allt skitsnack om al dente åt sidan, de må gälla pasta, men INTE bönor eller rödbetor - och det är en snabb omgång med bönorna i kokande vatten. Den här ljumma salladen är kryddad med riktigt brynt smör.

Ost till Hollywoodfruar

2011-10-06T23:20:00.004+01:00

Det har öppnats en ny ostaffär i Sollentuna Centrum. jag har känt dem lite på pulsen och återkommer närmare vid tillfälle.

När vi gick förbi senast sa ungarna "köp några goda ostar som vi kan äta till Hollywoodfruar!

Sa och gjort. Det blev två motsatser, en knastertorr Crotin du chavignol och en läcker umamifylld höstmjölksost L'etivaz alpage. Den sistnämnde är bara en dröm mot den lille stubben som jag bäst njuter till en kopp kaffe.

Lille August hade precis kommit hem från sitt dagis med en vaniljdoftande gelé på paradisäpplen och rönnbär. Nu ska jag verkligen ta tag i det receptet för att förmedla någon kväll innan sidensvansarna kommer från Norrland och gör slut på härligheten.

Skördegryta och obesvarad fråga om säd

2011-10-06T22:56:00.004+01:00

Vad är detta?

I veckan som var började jag gräva alla 250 kvadratmetrarna i köksträdgården, resterande 50 kvadrat är gångar, sittplats och två komposthögar. Jorden är som marsipan, jag gillar det, mör och svart och näringsfylld.

På ett ställe där det är lite elakare, lite sämre, inte mer än två decimeters myllande jord, sådde jag kubbvetet. Av ett enda ax förra året har det blivit tillräckligt för att så till ett bröd för nästa år. I samma ögonblick kommer Reisi med ett rö i handen. Det är ax hon fick av samma människa jag fick kubbvetet. Nu undrar vi vad sjuttsingen det är...någon?

Hemma försöker jag variera kosthållningen så gott det går nu när två av oss går på LCHF, en är fyra år och en är lite pipig med nästan allt just nu.

-Det är ju alltid samma, fick jag höra häromdagen.

Jag frågade hur hon menade exakt.

-Bönor, rotsaker, bönor av olika typer, gurkor och mangold...

Så Du tycker det är samma smak då alltså?

-Nej det smakar inte lika men det är samma grejer hela tiden.

Idag hade vi kokt högrev som var så mör att den smälte i munnen, ganska många lagerblad, skärbönor och pinser, två små babysquash innan frosten behagar ta dem. Vad säger Du hur likt var det laxen i veckan?

-Rödbetssalladen hade bönor.

Det är alltså den som får Dig att utropa "Det är alltid samma".

-ja, nej, jag menar äsch!

Rosenskäror i oktober

2011-10-06T22:41:00.002+01:00

Det blev lite hastigt nedtryckta som frön. Jag har en blandpåse där jag lägger allt utan att sortera när jag har bråttom så här års eller lite tidigare. Jag tar fröna och sår där det inte kommer att växa annat, som efter kanter, i hörnor, mellan odlingsbäddar. Det är blommor mest, men en och annan pumpa eller squash kan hänga med i den fröpåsen ditlagda med flit.

Jag gör det här för att dels det håller jorden fuktig, dels konkurrerar med mjölktistelhelvetet och dels blir till vackra blomsterängar (trots att det bara är sått här och var) och underhåller ögat till och med i oktober när allt annat är uppgrävt och ligger fett och svart.

Privat visning av en utgrävning

2011-10-03T01:31:00.006+01:00

Det här är en av cirka 15 gravar i det område som nu grävs ut i Skälby i Sollentuna. Just den här graven är helt nyupptäckt då den inte nämns eller anges i den undersökning som gjordes av området under 1920-talet

Sollentuna Hembygdsförening, till vilken undertecknad händelsevis är knuten som ordförande, har fått en unik möjlighet till en privat visning av en av de mest intressanta arkeologiska utgrävningarna på länge i kommunen.

Det är i sig inte något sensationellt att man hittar gravar i Sollentuna som är landets mest fornlämningsrikaste kommun. Men på utgrävningsplatsen på Valhallavägen har man redan när det första jordlagret tagits av konstaterat en antal sedan tidigare helt okända gravar från folkvandringstid (det några föredrar att kalla Vikingatid) och man misstänker nu att det ligger gravar från förkristelig tid under dessa, kanske gravar så långt tillbaka som bronsålder, det vill säga mellan två och fyra tusen år tillbaka i tiden.

Måndag den 10 oktober klockan 17:00 kommer arkeologerna Anna Arnberg och Elin Fornander att arrangera en privat guidning speciellt för Sollentuna Hembygdsförening. Adressen till utgrävningsplatsen är Valhallavägen 3.

Anna Arnberg t.v och Elin Fornander blir Sollentuna Hembygdsförenings privat guider vid den exklusiva visningen den 10 oktober klockan 17:00

Hembygdsföreningen är tacksam om en föranmälan ges på föreningens evenemangssida på Facebook, eller för den skull genom att lämna Ditt namn som kommentar på den här sidan.

På plats kommer också att finnas möjlighet att teckna medlemsskap i Sollentuna Hembygdsförening. Betala nu och medlemsskapet räcker även hela 2012. (150 kronor för vuxen och 30 kronor för ungdom upp till 18 år).

Odd Nerdrum ett genialiskt fenomen på Edsvik

2011-09-30T23:01:00.005+01:00

Tabberaset i Odd Nerdrums skepnad

Det är inte utan att man kan hysa en beundran för Odd Nerdrum. Hela sin karriär har han lyckats vända belackarnas beskheter till varumärkesstärkande element i sin marknadsföring. Den nyligen avgjorda domen för skattebrott är inte undantagen den genialiteten, samtidigt som man undrar "Vem bryr sig",

Jo det är nog en och annan som bryr sig, Nerdrum har tillskyndare, en hel hord av beundrare, en stor köpgrupp som lägger ner miljoner för att få en målning.

Jag träffade Odd Nerdrum första gången 1974 på Kunstnerenas Hus i Oslo. Jag kommer till och med ihåg vad det var för människor runt omkring, hur ölen smakade i munnen och hur vädret var.

Jag, Bjarte Ulfstein och Vibeke Vestby, en som jag glömt namnet på och målaren Jan Radlgruber satt på terassen, vi hade precis hämtat varsin halvliter och det var ett gnistrande solsken. Jag hade bott i Oslo knappt året och hade bara hört talas om den excentriska och smått besatta målaren Odd Nerdrum. Jag hade redan då en uppfattning om honom för jag tillhörde det andra gardet, de som upplevde sig själva utveckla den norska modernismen (jo så seriöst tog vi oss själva och det var kul)

Så hade vi nästan druckit ur och Nerdrum kom, redan på den tiden omgiven av sina beundrare, han gick alltid i grupp och enligt Skavlan på TV fredag kväll gör han så fortfarande, 37 år senare.

-Hallo Rembrandt, gastade Radlgruber. Nerdrum tvärvände och stirrade Jan i ögonen. "Din jävel", sa han och det var inget man kallade den vältränade och fenomenale tecknaren Radlgruber som reste sig och tryckte ner Nerdrum på stolen vid vårt bord vare sig han ville det eller ej. Samtalet var från början riktigt skrikigt och otrevligt. Sedan sa Odd plötsligt att han skulle bjuda på öl och vi blev sittande tills det mörknade och vi pratade konst på ett vettigt sätt. Vi pratade ursrpung och teknik, forskning och framförallt "varför".

Detta "varför" speglade den större frågeställningen om varför man skulle måla precis som de gamla mästarna från 1600 talet eller ännu äldre, "varför". Jag tror vi inte fick annat svar än att det var ett väl beprövat uttryckssätt, men jag tänkte att uttryckssätt ska vara allt annat än väl beprövade i slutänden. Rembrandts sätt att måla kan inte sägas vara väl beprövat annat än av hans generationskamrater och som möjligtvis en grund att stå på för framtida generationer, men att applicera allt i varje samtid är överflödigt!.

-Men jeg er enig med dej om en ting, og det er att det är nødvendig att vite nøyaktig hvordan det gjøres. Men att gjøre det en gang til er bare galt, slog vi fast till Nerdrum. (Man kan fråga sig vem som hade rätt och vilka som hade fel. Läste i tidningen att Nerdrum är god för flera 100 miljoner norska kronor, det är ingen av oss andra)

Nerdrum dröp så småningom av.

Vi sågs några gånger till på olika debatter och på utställningar, inte annars.

På en av utställningarna då, kunde jag konstatera att om man en sett ett litet urval Nerdrums så hade man sett allt. Den känslan har jag fortfarande.

Porträtt efter porträtt hänger där i stora salen på Edsvik - det blir liksom lite för mycket. Ingenting verkar ha hänt på 36 år. Dessutom ser det ut att vara illa målat. Det håller väl ingen med om annat än mycket kritiska granskare. Jag tillhör ju dem som tycker Salvador Dali var en synnerligen patetiskt dålig målare. Men kan jag säga så om Nerdrum vars främsta sida ska vara den gamla tekniken? Ja, det kan jag, simpla undermålningar i tempera för ljus och skugga och sedan ganska så schematiska laseringar över som effekt. Det är långt ifrån Reembrandts eller Vermeer idoga mejslande i färgen. Nerdrum blir som efterapande förenklingar och det är märkligt att det just är tekniken som fällde honom för skattebrott. I ett antal målningar (tydligen ett 30-tal) började färgen krypa för att lösas upp och rinna av duken. Jag pratade tidigare om det väl beprövade. Det finns väl inga måleritekniker som analyserats så mycket som de holländska 1600-talsmålarnas. Recepten på färg och teknik är kassakåpssäkert. Märkligt att den som säger sig förvalta arvet så kapitalt misslyckas med just tekniken. Hur som helst anklagas han för att ha tagit tillbaka de sönderrinnande målningar, målat om dem och levererat tillbaka till kunderna. Dettta tillhopa med att man hittade fem miljoner i ett bankfack utomlands riktade sökeljuset på Nerdrum och misstanke att han sålt målningarna på nytt. Det får vara hur det vill med den saken, men visst, det finns svagheter i bevisningen, hur man än vrider och vänder på det är inte konst vilken slags handelsvara som helst.

Ett av de "förlorade verken"

Lite elakt, och det är klart man kan vara elak, kan man väl säga, efter att ha sett de rinnande målningarna, att det är betydligt mer levande än de övriga. En av dessa finns med som exempel på Edsvik. De liknar väldigt mycket i uttryck de målningar Edward Munch målade och sedan ställde ut i trädgården för väder och vind. "Jag ger mina målningar en "hestekur", sa han, och visst, den där patinan blev en stor del i uttrycket.

Ska man då gå och se utställningen?

Självfallet!

Smaklig vardag med röda betor och blommor i rad

2011-09-28T07:53:00.005+01:00

Många tycker att de där smårödbetorna är mycket bättre. De tuggar man i sig och inbillar sig att de smakar mer. Det faller på sin egen orimlighet - jo, de första gallringsbetorna är fantastiska, inte i smak utan som den oöverträffade känsla det är att smaka en primör. MEN, det är först nu, på senhösten som alla slags rötter når sin fulla mognad i smak och sötma, det är då de hunnit ta till sig av vad jorden ger, hunnit utveckla hela registret. Det här är betor på halvkilot styck och mer!

Det är en ambition att få vardagen så smaklig som det går och inte ta några som helst genvägar med taskiga råvaror och smakförstärkare.

Så här års, faktiskt sedan juli, så kommer det absolut mest smakliga från den egna odlingen. Principen är att skörda dubbelt och spara hälften till vintern (förvällt, vacuumförpackat, fryst) och äta nyskördat direkt.

Lika bra att börja ta in blommor, ställa hastigt hopplockade blandningar lite här och var. Det är ju fördelen av att ha mångfald och mångahanda. Har man bara en rad med till exempel bondbönor, då blir man snålpetig och sparar, eller en rad med vita morötter, rödbetor, linser, bönan Signe, men har man massor spelar det liksom ingen roll, då slösar man och känner sig rik, det liksom gör inget om somt faller på hälleberget...om Ni förstår vad jag menar?

Nu börjar det sina, till och med blomstren ser hängiga ut. Mest är det krasse av olika sorter som gör ett sista ryck tillsammans med hysteriskt blommande squash och naturligtvis olika slags solrosor. Betor och andra rötter är slut hos mig - de på bilden fick jag av grannen som ryckte upp dem i jorden alldeles innan vi tillagade dem, bara kokta rätt av och så tillsammans med en nyslagen majonäs eller lite salt och brynt smör

Stor höstföreställning på Hersby Hembygdsgård i Sollentuna. SVAMPGUIDE; TRÄKURS; KORVMINNE

2011-09-26T10:25:00.007+01:00

"Carl Butler har ett recept på dillstuvade räkor, följ det till punkt och pricka, men byt ut räkorna mot mandelriska och lägg till lite extra dill", sa Birgitta Ländin om den svamp hon tyckte jag skulle ta till mig som årets nykomling i kunskapsbiblioteket (fjorårets var citronslemskivling). Den går inte att ta fel på, "bryt den och man får en kladdig saft över hela handen, doften har hummer eller krabba, och den är fantastiskt god"

Ja vad säger man, lysande väder, lite kristalligt i luften, förberedande vinterstickningar i stånden, lotterier, varmkorv från Biblos för tt hylla Sollentunas egen och förste korvgubben Ivan "Flosse" Flodin, en handelsbod som dängde nymalet mjöl från våra två kvarnar i Landsnora och Överby, kaffeservering i Silverdalsboden, chokladhjul som invigdes för första gången av Martin Ström och som blev en klar succé, tipspromenad så att huvudena fick tänka - förstapriset det naturligaste i världen ett ett års fritt medlemsskap i Sollentuna Hembygdsförening.

"Jag har haft en två och en halv minuters paus", sa Birgitta Ländin svampkonsulent som tog bordet bredvid chokladhjulet och fångade upp folk som kom med sina kassar med, om inte obskyrt så i alla fall tämligen okänt, innehåll.

Det var första gången vi serverade svamp på Hersby och se, det var en mycket god idé. Skogarna är just nu fyllda med innehåll för skafferierna och frysboxarna. Den fuktiga hösten och varma sommaren, och för den skulle också varma hösten, har gjort att det fullkomligt sprutar fram svamp just nu. På bordet låg centralt en gigantisk blomkålssvamp delikat för fritering eller hårdstekning. Här fanns också en hel del giftiga arter, ller snarare sådant vi förr ansåg ätligt men idag anses som livsfarligt. Pluggskivling är en sådan, en svamp man kan äta ett åpar tre gånger och må bra av, den är dessutom god sägs det. Men så plötsligt är kroppen mättad av denna typ och då dör man!!!!

En annan sådan är svartkremla (tror jag den heter, det finns ett 500 tal olika slags kremlor så det är inte lätt). Svampdiskussion i nära tre timmar - totallyckat.

När man hyvlar blir det spån, speciellt när det hålls kurs i husrenovering på Sollentuna Hembygdsförening!

Samtidigt med höstmarknaden, som Sollentuna Hembygdsförening samarrangerar med Sollentuna Slöjdgille, genomfördes en kurs i renovering av gamla trähus. Hembygdsföreningen har en hel hoper hus som, om det inte görs något nu direkt, riskerar att förfalla.

Den brädan visste var den tog. Dessutom upptäckte vi att mot väggen har det förr övats med luftgevär, förmodligen vid någon midsommarfest. Allt är alltså inte maskhål i de gamla husen

Så började man hugga in för att byta något stockvarv här och där. Se bara, 300 år av förfall, maskar, kryp, mögel, röta...trodde vi. Bara några centimeter in under ytan var virket kärnfriskt. Alltså blev det en kurs i dels själva etiken kring at renovera och också skickligheten i att föbättra och göra ilägg som passar. Här var bara tillåtet att ha yxa och kniv. Ledaren för kursen i två dagar (som också fortsätter nästa söndag) är Magnus Sjöholm, timmermansarkeolog med stora arbeten på bland annat Birka och Öland bakom sig. Talande var att se amatörerna hugga då det lät knatsch, knatsch, knatsch. När Magnus högg i lät det tjoff tjoff tjoff.

Magnus Sjöholm håller gruppmöte för att ta nästa steg i utbildningen.

Kan man säga att "så ska en slipsten dras", lyckade arrangemang och moderna människor som tar hand om gammal miljö. Vad besökarna inte vet är att allt överskott av alla inkomster på höstmarknaden går till precis detta , att göra den gamla miljön levande för moderna människor, att skapa möten och samtal, intresse och integration!

Troy Davies och vår egen mörka avrättningshistoria

2011-09-22T08:39:00.003+01:00

Troy Davies sista ord var "JAG ÄR OSKYLDIG"

Det är många i vår egen historia som uttalat orden.

...och kvinnan skulle stenas. hopen ropade "Stena henne Stena henne". Jesus sa: "Den som är utan skuld kaste första stenen". Hopen lommade av och kvinnan frågade: "Herre varför skyddar Du mig" och Jesus svarade: "Gå nu och synda ej mer"

Just dessa rader är nya testamentets upprättelse av gamla testamentets tredje moseboks sharialag som Svea Rikes första lag 1734 är ett direkt avtryck från.

Fortfarande idag döms människor till döden för hopen anser sig vara utan skuld och är rädda för Guds allmänna straff över dem för att de inte utmätt ett eget jordiskt straff. Himlen skulle ramla över dem, undergången skulle bli nära.

Man kan faktiskt dra det så långt, att tolka det på detta vis.

I veckan som var blev jag intervjuad av lokaltidningen Mitt i. Klicka på första sidan och bläddra fram till helsidan där jag står på avrättningsplatsen mitt i skogen närmare Dig än Du tror! Jag blev intervjuad appropå dödsstraffet och appropå att jag för fem år sedan kom ut med en tegelsten om det svenska dödsstraffets historia och avrättningskonsten i skogen. Där ligger fortfarande skrottarna kvar efter samma process som i natt verkställdes mot Troy Davies. Öga för öga och tand för tand. Samma ondsinta ideologi, samma slags människor nu som då, bestialiskt tar sig dessa rätten att ta en annan människas liv.

Ett modernt land med moderna människor som kallar sig demokrater kastar skit på hela konstitutionen genom handlingar av detta slag. De äventyrar allt vad trygghet heter genom att undergräva rättssäkerheten och i grunden luta sig mot en lagtext ur bibeln formad och skriven under en helt annan tid i en helt annan värld fjärran från utveckling och framsteg. "Gå nu och synda ej mer"

Själva låter vi nu skogen ta tillbaka vår mörka tid med avrättningar för offentligheten, så glömmer vi effektivt vår egen historia. Det är hög tid att bevara dessa platser i vårt kollektiva minne genom att arkeologiskt undersöka de, och sedan kulturskydda dem!

Svampar, korvhyllning och stickade vantar - nu är hösten här! Höstmarknad på Hersby på Söndag!

2011-09-22T06:46:00.004+01:00

Gå i skogen på lördag och hämta svampar Du är osäker på. På Hersby Hembygdsgård på söndag kan Du få reda på om det är giftsvampar eller ätliga. Birgitta Ländin kommer och hjälper oss. Hon är svampkonsulent och jag har själv gett mig katten på att lära mig mer om kremlor.

Det är lite lustigt att Sollentuna Hembygdsförening bestämmer när årstiderna infaller och gör det med att fira på Hersby. Höstfesten är ett "event" som med hela handen pekar ut riktningen mot vintern. Vi hade styrelsemöte i föreningen igår och redan börjar vi prata om julmarknaden - vi börjar bli som kommersiella handeln, snart har vi tomtar och julkulor i skylten.

Men boka in söndagen. Trampa runt i Hembygdsgården, fika med hembakat bröd och hylla Ivan Flodin genom att köpa en varmkorv. Ivan "Flosse" Flodin känner varenda Sollentunabo till. Han var kommunens förste korvgubbe och stod på trottoarläggningen framför Combibaren med sin låda. (är det några som har minnet av hans närvaro och arbete att förmedla, gör gärna det på kommentarsplats eller maila mig).

Rekommenderar också Rolf Kjellströms lilla kurs i konsten att gå med slagruta - få har känslan - har Du? kom och pröva.

Vi hade bokat in en utställning i höstens färger med Ulla Rosendahl. Sist vi hörde från henne var att hon satt om inte insnöad så i alla fall i feberförkylning 100 mil hemifrån och norrut. Förhoppningen när vi att hon ska hinna hem, tillfrisknande och kunna leverera i vår utställningslokal.

Själv passar jag och ungarna på att välja ut hösten och vinterns varma vantar och hemstickade ullsockor på höstmarknaden som lägligt nog Sollentuna Hembygdsförening samarrangerar med Sollentuna Slöjdgille - som för övrigt håller till i Hembygdsgårdens Västra Hersby. Det är en helt annan känsla att trä på sig hemstickat än bortstickat från industrin, dessutom sanslöst mycket hållbarare!

Väl mött!...är det inte så man säger?

Häktisk tisdag or President Obamas personal Tabasco bottle for sale

2011-09-20T20:20:00.008+01:00

This is the tabascobottle I was given during my visit at Avery Island a few years ago. It's a minibottle with the Obama presidential seal on the label. Maybe a collectors item...I don't know?

Jag skriver bildtexterna idag på engelska så att engelskspråkiga sökmotorer kan träffa rätt, mest för att man kanske får ett bud på den lilla flaskan från en galen samlare. Man har ju hört om fantasibelopp på ebay. Nu är det bara så att jag också hört att man inte får "deala" med presidentgrejer på ebay, så det här är ett försök bakvägen.
Det är alltså en liten minitabascoflaska med presidentens sigill på etiketten. Den lilla flaskan är meningen att ackompanjera varje kuvert vid middagar i vita huset.

Annars konstaterar jag att vardagen ibland blir lite övermäktig. Bara konststycket att få upp ungar ur sängen som kvällen innan varit för nyfikna för att kunna somna är ett projekt.

Egen skrivtid och korrläsning av bok i två timmar. Påläsning och genomgång av föreläsningsmanus för framträdande på Rotaryklubben lokalt under lunchen. Undervisning mellan 13:30 och 16:30, Radiokurs för mediagymnasister. Hämtning av fiolbarn på musikskolan och tio minuter efter ett dagisbarn från dagis.

The President Obama presidential seal in closeup. I was told that this serie of special designed president Obama labels was produced in a very limited edition.

Hem och laga mat, ett hotchpotch av rester; en hackad gul lök fick smälta ihop med ett kvarts strimlad vitkålshuvud med tjock svart kinesisk soja och vatten. Tre förstekta kotletter av grisnacke skars i kuber tillsammans med kryddiga korvar från Håkans i Helenelund och en köttfärsröra från söndagen med paulinser. Kryddades med fettet från korvarna och röd tabasco. Riktigt god röra.

Inte kvällens hotchpotch utan söndagens lilla sallad på riven getost och det sista av nyplockade bönor, egna tomater och egen gurka som landet gav i år. Nu är det höst...men jo visst, satte sent stångbönor som nu virvlar sig uppåt och blommar så innihelvete och ger ringlande långa hängande bönor att plocka tills frosten tar död på dem, sånt är skoj och smakar så bra

Idol på TV med barnen och under tiden fortsatt korrekturläsning. Nu, så här dags, äntligen egen tid, bara med August som alltid ligger och vränger sig tills han somnar. Och jag fick tillfälle häromdagen att skriva om denna viktiga tid och till en människa som liksom jag själv relationsprocessat på sistone. Alltså om den tid som till slut är min egen då när huset sover och TV maskinen bara skvalar obegripligt som en slags ljudkuliss. "Natten är min egen" är en gripande nära bok av Marit Paulsen. Läs den!

Pythagoras från 20-talet mal säd vid Landsnora vattenkvarn

2011-09-19T07:02:00.003+01:00

Det där med vattenkraft lämnades redan under förra sekelskiftet då kvarnen i Landsnora monterade in en lokomobilmotor att driva kvarnhjulen, 1924 ersattes denna mot en effektiv tändkulemotor som när den startar tycks ha kapacitet att förflyta hela kvarnhuset ut i Edsviken om så skulle. När kvarnhjulen väl sätts igång räcker det med att ha den väldiga motorn gåendes på tomgång och då vibrerar ändå hela huset - det är en underbar manick.

Det är en Drott på 30 hästar som tillverkades av Pythagoras Verkstäder i Norrtälje och levererades 1924 till Landsnora under Edsberg. De väldiga kvarnstenarna i två par mäter 1.45 meter och rågmjölet som produceras är det allra bästa att göra rågsur på vilket kan skyllas generationers malande med stenar och därmed odlandet av en alldeles speciell bakteriekultur.

Rågen använder jag gärna till att snabbsyra nyplockade primörer: En till två matskedar nymald råg från Landsnora blandas ut i två deciliter vatten. Blandningen plastas eller sätts under lock på varmt ställe (ovanför kylen) i ett dygn. Ansa vårlökar, diagonala nyplockade smågrukor i grova skivor, slanta tunt av morötter i olika färger, klyfta ung späd toppkål eller salladskål eller välj själv vad som ska syras. Knöka ner allt i den begynnande syrakulturen. Det gör inget att rågen sjunkit till botten bara kör i det gröna, låt stå tre dagar till, övertäckt. Ta upp och skölj grönsakerna. Mata därefter syrningen med mer råg och efter några matningar i veckan är jäskraften fanastisk och bara att använda i bakning av till exempel baguettes - då har man redan njutit av det nyttiga syrliga gröna som antingen kan slängas med i en wok eller som bäst ätas krispigt till varmlagad mat eller bara rätt och slätt doppad i en vitlöksmajjo.

Vardagens glädjeämnen hittar den som söker

2011-09-15T09:11:00.003+01:00

Jag fick i förbifarten ett bra tips på en liten chark i Helenelund alldeles nära pendeltågsstationen. Nu så här efteråt förbannar jag mig lite för den här charken har funnit i huset i snart ett år. Bara funnits där utan att jag noterat. Huset är detsamma som en gång hyste Nisses Konditori och då vet alla äldre Sollentunabor exakt vilket hus det är.

Charken bär tillnamnet Håkan och Håkan är turk. Man skulle kunna tro att det då är en central halalchark, men det är det inte.

-Man får inte tag i bra halalslaktat kött och när det är bra är det bara "halal" till namnet, säger Håkan själv.

Så överraskar han mig fullständigt:

-Jag har kontakt med ett slakteri i södra Sverige som slaktar de djur jag själv väljer och då är det kor som fått några kalvar och som gått till slakt. Just nu väntar jag på en sådan sändning. Sedan hänger jag dem på ben i mitt eget kylutrymme för att möra och smakintensifiera. Av en del kött som inte behöver hängas gör jag egen korvsmet, ofta med ett köttinnehåll om 90 procent utan några som helst tillsatser bara egna utvalda kryddor och sedan sprutar vi smeten på en chark i Johanneshov.

Lysande!

Jag köpte korv för en vecka för två hundra spänn, aromatiska och fantastiska korvar, några med hetta och några milt köttiga, ändå perfekt i sälta och kryddning.

Snart ska vi testa de välhängda korna också, men först ett rejält korvurval till helgen.

-Du ska testa den här, det är en turkisk specialitet, Sucuk, som vi gör, Den kan ätas på många olika sätt, i grytor, urtagen i sitt skinn som stekt röra med lök eller urskrapad stekt i äggröra, fantastiskt gott. 110 kronor kilot.

Säg hej till orienten! Wow!

Hiram, Märit Huldt, i går kväll med egen meny på Teatergrillen

2011-09-13T22:35:00.010+01:00

Efter mingel hur länge som helst och vämnliga möten med människor, serverades en "hirammeny på teatergrillen

Det blir en Hiramhöst i år, välbehövligt och lockande, en smula nostalgiskt men helt rätt. Hoppas nu vid Gud att hon får en ny generation läsare.

Jag skriver "nostalgiskt" för det är precis så det är för mig. Minnena av läsningen från det att jag fick min första kokbok, den blå till att jag fick träffa henne bara några dagar efter att hon fyllt 90. Den gången åkte jag hem till henne med fotografen och vännen Karl Melander. Vi hade blivit lovade högst en timme...om hon orkade och vi var där vid tiotiden om förmiddagen och pratade, och pratade och fann varandra stenhårt så nära i samtalen och historien att vi inte kom därifrån förrän det började skymma ute. Det blev ett av de där slags sanna mötena man sedan bär med sig resten av livet.

sELLERISOPA, en slät soppa på selleri och potatis spetsad md sherry, ägg och grädde

Vid den där tiden jag började läsa henne på allvar och följa henne i SvD öppnade också en inredningsbutik, Basic Design. Det var design i Märit Huldts anda tyckte jag och inte undra på det. Basic design leddes av hennes och Åke Huldts (rektorn på Konstfack) son, Johan Huldt, som tillsammans med kollegan Jan Dranger öppnade butiken.

ÄNGSTORPS RULLADER Oxrulader fyllda med ost, ansjovis och persilja

Jag köpte en soffa där och två rullbord av lackerade stålrör och plåt. Affären grävde hål i hela studielånet den terminen, men snyggt var det och soffan höll i nästan 15 år. För ett år sedan ringde jag upp Johan Holdt och frågade lite om att lackera om rullborden som går under namnet "Tech Trolley". Han frågade hur de såg ut och jag berättade om formen. Han replikerade och sa att det var den första modellen jag hade och att det i stort sett bara var jag och Nationalmuseum som hade dem kvar!

CITRONPAJ Paj med citron toppad med maräng

Men nu var det vare sig nostalgin eller rullborden det skulle handla om. I kväll var det nämligen stor bokfest när Natur och Kultur släppte "Hirams bästa kokbok", sammanställd och med förord och receptgenomgång av Milena Bergquist. Alla var där! Inklusive Hirams familj och då naturligtvis Johan som jag ånyo konfronterade med "Tech Trolley" så nu ska det bli renovering av är det bestämt. Han sken upp när vi träffades, inte bara för att vi kom att prata om designen utan också för att han de facto haft "mig på tapeten" tidigare på dagen. Det var nämligen så att han tidigare idag gått genom en del papper som Hiram lämnat efter sig (hon gick bort i januari 2006) och där hittat ett brev till henne från mig som hon sparat.

Mitt eget ex av Hirams blåa den med tusenlappen

Läsningen hur blev det med den? Jag fick bara bläddra i ett blädderex (får boken med posten i veckan) men det korta jag fick se är bara så igenkännande med Hirams lite lustigt intima sätt att skriva och hennes fenomenala teckningar till. Nu är det bara att hoppas att en ny generation matmänniskor får samma upplevelse och känner samma lust och njutning som jag en gång gjorde. (Återkommer närmare när boken är min)

Hiramhöst?

Först kommer nu boken samtidigt släpps en massa designade köksgrejer och tyger att säljas på Åhléns och i december öppnar en utställning med Hirams bilder på Grafikens Hus så det blir till att åka till Mariefred i snögloppen!

TACK Inger Grimlund som bjöd mig till bokfesten och på middagen! Alltid lika häftigt trevligttrevligt

De ständiga gränsöverskridande smakerna på Frantzén Lindeberg upplevs som normala

2011-09-10T14:40:00.007+01:00

Röd mangold, vit mangold, gul mangold, purpurbönor, bockoli, vitbeta, polkabeta, bataviasallad, vaxbönor, palsternacka, fiskfjäll från havsbrax, Isört,romansallad, violer, squashblommor, kålrabbi, krasseblad, grön squash, färska hasselnötter, orange morot, svedjerova, vit morot, rödbeta, lila morot, gul morot, salladslök, majrova, gulbeta, kronärtsskocka, kryddtagetes,ostronskivling, rossosallad, rödlök, svartkål, spenat, hemkärnat smör, sv enskt havssalt, persilja, frillecesallad, asterixpotatis, fänkål, bondbönor, brytbönor, jordärtsskocksblomma, claytonia och isop.

Utan gränsöverskridningar - ingen utveckling, det är ju självklart. Det gäller för allt och speciellt ekvivalent för KONST.

I alldeles utmärkt sällskap var jag på Frantzén Lindeberg, för andra veckan i rad, i torsdags och tänk, på en vecka hade det hänt en hel del. Inte så att förändringen gjorde krogen till en helt annan, nej jag tänker på de små små detaljer som att tempestan, det vill säga den stora grönsaksserveringen bara på en vecka ytterligare mognat i smak och så kommer det att bli vartefter grönsakerna blir färdiga (fullmognade) i trädgården, en fördjupning och koncentration.

Ännu mer när betor och morötter fått ligga i stuka eller dolda i sand i jordkällare före servering, smak på ett annat sätt. Just nu, bönor och ärtor, bladen och örterna, blommorna och de andra smakgivarna, så prima som man kan önska sig. Nu är det kallare nätter och varmare dagar, allt i trädgården känner på sig att det måste bli fullbordat, det är i detta ögonblick som alla smaker spänner som allra bäst, den lilla, fortfarande blommande squashen, den knapriga gurkan. Vecka efter vecka gör skillnad i smak. Och den här serveringen är svindlande bra, en krona att visa upp av det allra bästa av råvaror från trädgårdarna i Malmköping och Askersund.

Kantarellglass

Så skriver jag om gränsöverskridandet för framsteg. Att våga gå den helt oprövade vägen. Googlar jag på kantarellglass så får jag nio allmänna svar - ingen har gjort kantarellglassen så som vi fick den serverad av Björn Frantzén i torsdags, helt lysande framställt med aprikoser, picklade kantareller, krossade kakaobönor och den rostade rapsoljan. Men hallå! Sensationellt bra i munnen och på pricken i säsong.

(Ska ut i morgon till mina karljohan och citronslemskivlingsmarker för att hämta hem och försöka gå där alldeles ensam utan barn, utan sällskap, bara med mig själv - men det kanske bara är en drömtanke - följer barenen med blir det ett äventyr snarare än kontemplatis övning, hursomhelst)

Krämeri av värsta sort, rent kränkande för kunden på ICA Maxi i Sollentuna

2011-09-06T09:02:00.006+01:00

Jag brukar inleda matföreläsningar med några historier ur verkligheten. Om charkuteristen på ICA som tog färsk grissida för "helgskinka" eller hon som fick frågan om det möjligen fanns höns att få, gärna fryst, och som bara tittade storögt på mig och gapade. "Ja, kycklingmamma", förtydligade jag. "Usch va äckligt", sa hon och gick och kom inte tillbaka.

Så där kan jag fortsätta så länge publiken tycker det är skoj eller tills de med obehag inser att det är så det är generellt när man går i matladorna och handlar.

Med en dåres envishet och en ensamstående pappas försök till viss förenkling i vardagen åkte jag till en sådan matlada i söndags för att köpa en norsk laxsida.

"Får alla gå med" - ständiga proposen från lille August redan när vi kör in på parkeringsrutan utanför, och självklart. Så tågade vi längst in i magen på butiken bara för att finna en rammelbuljong av räk och kräftburkar blandat med vakuumförbackade laxbitar till överpris i hyllan. Längst ner var ett galler för att varorna inte skulle trilla ur. De varor som låg lutade mot det halvdecimeter höga gallret låg i värmen, en burk hade nog läckt för det var massor av ohygieniskt kladd, sånt kladd som dragit till sig annan skit så det blivit intorkat smutsigt. Skit som tycktes ha negligerats i veckor. Intryckt bland räkburkar och vakuumförpackad lax var ett knöligt öppnat storpack med köttfärs (den vara ICA MAxi blivit så berömd för).

Längs med hyllorna där detta utspelade sig gick en ur ICA Maxis personal fram och tillbaka för att fylla på med varor. Jag ursäktade mig och frågade om hon möjligtvis sett hur skitigt det var i hyllan och varför hon inte fixat oredan bland varorna som rådde.

Jag fick en axelryckning till svar.

"Och Du köttfärsen då ska den verkligen ligga här i fiskhyllan och läcka?", förstärkte jag.

"Det är väl inte jag som lagt dit den", fick jag som svar. Tjena mittbena och mors för alltid. Vad är det för fel på folk, vad är det för fel på arbetsledningen i matladan? Å andra sidan, det finns ingen kvalitet att försvara, ingen kvalitet att utbilda sig för att förstå, att brinna för, att vara stolt över.

Vi åkte till konsumladan i närheten istället, där är fördelen den att det aldrig finns personal ute i hallen så man behöver inte irritera sig på idiotiska svar, därmed inte sagt att kvaliteten på varorna är det minsta lilla bättre.

I nästa vecka eller om det var om två veckor ska jag hålla en halvtimmes anförande om "Mat till livs och livsmedel till döds" i en Rotarygrupp, Tack ICA Maxi i Sollentuna för att jag nu kan förnya mina idiothistorier från matladorna.

Signes Bönor Avsnitt 4

2011-09-04T21:43:00.004+01:00

Visst är de vackra mina små signebönor, nästan som pygméägg och smäckfyllda med smak

Jag band upp Signe i veckan som var. Det blev för tätt för dem att ligga ner mot marken och in bland vaxbönorna som bokstavligt talat håller på att ta slut och kompostera sig själva verkar det som. Tror i ärlighetens namn att jag ändå sådde dem för tätt i våras. Å andra sidan har både brytbönor, skärbönor, vaxbönor och andra bönor givit rekordskörd så jag är nöjd. Återstår nu en hel mur av störbönor som precis börjat blomma och ge små tunna stänglar till bönskidor. Det tycks inte spela någon roll hur högt jag bygger stöden, dessa störbönor blir aldrig nöjda och jag anar hur bönhistorien med Jack en gång blev till. August satte en böna som han hittade i bilen och vid en extra tillsatt stör. Varje dag ville han till trädgården för att mäta sin egen böna. Nu är den "högt upp i himlen".

Signe har svällande stora härliga bönskidor som nu ska få gulna och bli så att det skramlar där inne. Fortfarande är bönorna rätt mjuka. Jag öppnar några ibland bara för att smaka och de har en mjöligt skön textur med en lätt metallsmak bottnad i en gräddighet, nästan som kola.

Som trädgårdsodlare är det inte bara gräva, rensa, vattna, planera, sätta och så. Det är rätt mycket väntan också. Först väntade jag på Signe sedan det stora bönemötet jag programledde 2007 som inslag i Meny i Sveriges Radios P1. Så fick jag till slut och äntligen ett litet antal bönor av Lena Nygårds att sätta till årets odlingssäsong. Dessa som nu har massor av bönor som lär vara skördemogna om några veckor kommer jag att vårda ömt under vintern för det är utsäde till våren. Först vid den här tiden nästa år kan jag koka Signes bönor och njuta av smaken.

Odling är magi - som livet ungefär!