Köra snus och sela häst

Någon gång andra hälften av 50-talet. Kanske 57, jag är fem år gammal och till häst på Härlunda prästgård i Västergötland, ett arendeställe till min mormors fosterföräldrar. De fick två egna barn, en flicka och en pojke. Dessa syskon lämnade aldrig arrendegården utan blev kvar och levde ihop hela livet. Gubben där till vänster var en snäll människa – han hette märkligt nog Lager i efternamn och vi var alls inte släkt.

Så småningom, jag har förstått det långt senare, när mina föräldrar var uttröttade skickade de ner mig som trettonåring till syskonparet som också var snälla människor. De lärde mig sela och köra häst, vända hö och stränga och bygga hässjor med hötjuga. I pauserna och i skydd för solen i skuggan av en långhässja serverades kaffe med nybakta bullar, iskallt källvatten och så gick snusdosan runt, Ljunglöfs ettan, som trettonåring var det snart nog en självklarhet att inte vara sämre än någon annan så jag inmundigade min första pris. Den satt som en smäck under läppen och jag...ja…allt liksom dansade i solvärmen, solkattor, hässjor, ardennern och kaffepanna.

Svårt att vara på plats och inte låtsa om något. Som att i värsta panikångestattacken låta allt vara och själv vara som vanligt, helvete! Men det gick med källvattnet i såar.

Var snussjuk ända in om aftonen och somnade nog tidigt av nikotinsviter.

En klok människa hade naturligtvis gett fan i snuset för all framtid. Men som den beroendemänniska jag är så lät inte detta vara. Kicken från gårdagen, om än i största obehag var trots lockande och när snuset gick runt efter första morgonfikat på vallen var jag inte sen att ta för mig och nu med en större pris än dagen före. Det var så jag blev fast. Andra prisen var ren njutning.

Sedan den dagen har jag snusat dagligen i 52, snart 53 år.

Och det var här det började, till häst på Härlunda prästboställes arrendegård hos mormors fosterföräldrar.

Lemsip är räddningen

Förkylning från helvetet. Kom bara plötsligt, damp ner kändes de som, men aningar fanns där, ont överallt, hoppande värk från axlar till vader, huvudet, svullnad, ont bakom ögonen, hetta. Det är klart jag kände, men reflekterade föga efter så många veckor vi varit virusinpyrda med influensa och sedan lunginflammation och underliggande en makalös trötthet sedan flera år och som inte fått tid att vilas ut.

Har fått några veckor i frihet, obunden av andra defekter än de jag skaffat mig under 65 år, det allmänna slitaget.

Nu sitter den där igen, smällfet, olustig.

Räddningen är min "home cold & flu kit" från London. 

Lemsip! Jag bara säger det. 

LEMSIP, min huskur från mina år i England under studietiden. Då botades allt med Lemsip och gin i livsfarlig kombination. Nu är det bara Lemsip och den gör underverkan. Vad den innehåller, Läs inte, förstå inte, bara känn att det fungerar. Den gör att jag kan hålla huvudet över ytan och jobba halvfart och eftersom jag är så funtad att jag inte sällan gör hela jobbet på halva tiden så…

Ändå däckad!

Gravad avokado

Så här är det att vi har en liten egenhet i vår familj. Vi gömmer grejer för varandra. En annan egenhet är att när det gäller kylskåp och skafferi så är allt däri allas egendom. Det är därför inte sällan godsaker bara försvinner, går upp i rök, is no more. Någon har tagit tabberas på assietterna med sylta, saint-marcellinost, kaviar, pistageglass, hjortronsirap…you name it!

När egenhet två är ett faktum sätter den första egenheten in stenhårt. Därför hittar man olika gömmor här och var, gömda seltiner, tomma glassburkar (någon har glömt sopa undan spåren efter sig) etcetera.

Senast var här om dagen då jag skulle använda mig av den lilla, lilla stekgrytan.

Ut, nästan, hoppade två avokadosar. Kristina hade hittat några som var perfekta vilket aldrig är en självklarhet och eftersom vi har flera avokadoälskare i familjen och hon verkligen ville ha de här två till sig själv så slant de ner i grytan och locket på för att gömmas för andra och sedan för att…ja just det, glömmas bort. Ett slags ekorrbeteende, gömma och glömma.

Hur länge de legat där, ja många veckor sannolikt och om man ser till anfäktelsen. De hade också passerat stadiet av blöta, mögliga, levande odling till sargade torra med möglet inetsat i varje gjutjärnspor.

Det blev sanering och ny instekning av grytan innan den kunde användas igen. Men så är det i vår familj och så får det väl vara, ekorrfamiljen!